Malin Åkerström

Förra veckan gick så väldigt lätt. Tack Vera för att du gav mig ett glädjerus jag aldrig kommer att glömma. Jag har levt mig kvar i känslan som jag tog med mig hem från Falun och varje dag har jag kramat Veras hals en extra gång och viskat till henne att jag är evigt tacksam. I måndags sa jag till min hovslagare att Vera är förlåten om hon bråkar med bakfötterna för just nu är hon förlåten för allt, han var dock tveksam till det men jag mutade med morötter och skorna kom på. Hon känns också så väldigt fin att rida just nu. Vi red lite lättare pass i förra veckan men trimmar nu på igen inför helgens tävlingar på Sundbyholm. Jag njuter av att ha henne i mitt stall och alla dagar när jag kämpade i timmar för att ens komma ombord på hennes rygg ligger liksom så långt bort i minnet. Hon är stjärnan som får den där extra godisbiten och extra långa stunden med ryktborsten.

 

Diva trimmar också på inför helgen då även hon åker med till Sundbyholm. Jag tror att hon börjar förstå att vi är bästa vänner. Hon blir mer och mer sig själv och sakta byggs hon upp igen. Vi skyndar långsamt och både hon och jag njuter av alla stunder vi susar fram över fälten. Det här med att gammal kärlek rostar aldrig är verkligen så sant som det är sagt. Diva kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

 

Cara min älskade Cara har vilat i knappt två veckor och har precis börjat att sättas igång igen. Hon har haft en växtperiod och ligger mest och sover om dagarna. Orolig som jag är har jag tagit blodprover på henne och Håkan har gått igenom hela henne och hon har fått lite hjälp i bakknäna. Inte för att hon var halt men för att hon har så väldigt långa bakben och hoppar så mycket och blir lite trött, speciellt nu i samband med att hon växer. Jag känner att jag har misslyckats i hennes träning men Håkan insisterar om att jag inte kan ha påverkat det. Det känns skönt att höra även om det är tråkigt att hon behöver ett break nu mitt i säsongen. Om jag ska vara ärlig så bröt jag ihop totalt innan hennes veterinärbesök. Besöket ägde rum en vecka efter att jag var inne med Isa och hon blev utdömd. Det kan vara det mest hatade ordet jag vet och för mig målas tankarna upp inom mig, tankar om att Cara inte heller skulle bli frisk. Katastroftankarna tog över kontrollen över mig. Jag känner mig bränd på skador. Tack och lov var det inget allvarligt med Cara och lättnaden över det är stor.

 

Isa har jag idag lämnat på Lövstas seminstation då hon verkar ha gått in i brunst. Det är inte mitt föl som ska tillverkas eftersom hon är utlånad. Men hon bor fortfarande hemma och ska betäckas med Lövstas Crown Z så därför sköter jag skjuts dit osv. Jag kommer såklart bli väldigt avundsjuk på fölets ägare och det suger verkligen att jag inte kan få alla Isas kommande föl (om det blir några). Men han som kommer att låna henne känns så bra och jag hoppas att jag kommer att känna mig trygg med den skötsel hon kommer få när hon flyttar till Dalarna. Jag som blivit ganska bra på att leva på hoppet kollar fortfarande hennes hälta flera gånger i veckan i hopp om att den ska försvinna och hon ska kunna återgå till sitt liv som tävlingshäst.. Jag vet att hältan förmodligen blir bättre nu när hon vilar men att den inte tål belastningen för ens lättare ridning. Men jag vill ändå hoppas för jag älskar henne och känslan hon ger mig.

 

Dagens bildbomb är på mina små älskade prinsessor som är så oerhört viktiga för mig. De gör sina träningar inför framtiden och är både två så trygga i det mesta jag utsätter de för. Amy som verkligen är liten och tuff och tror att hon kan allt. Lisa lite ängsligare och mildare med ett så himla vänligt temperament.