Malin Åkerström

Det är med stor sorg som min och Isas karriär inte kommer bli vad jag önskat och drömt om. Isas rid och hoppskor är lagda på hyllan. Hennes skada är tillbaka och den läker inte. När hoppet lyste som starkast och Isa hoppade bättre än någonsin så kom vändpunkten som har plågat mitt inre de senaste två veckorna. Det var för två veckor sedan när jag precis som alla andra dagar känner igenom hennes ben direkt när jag kliver in i stallet kände att hon var varmare i det ena. Precis det jag fasat för enda sedan den där dagen i februari när hon plötsligt var halt en dag och frisk dagen efter. Gick då direkt ut för att se hur hon rörde sig och mycket riktigt så var hältan tillbaka. Vi har låtit det få lite tid för att se hur det utvecklar sig innan jag åkte till min hjälte Håkan i onsdags. Trots att han inte kan laga Isa så är han faktiskt en hjälte för mig för han finns alltid där och stöttar oss. Jag kan se hur han också blir besviken när vi inte lyckas trots all tid vi har lagt. En stor lättnad är att Isa inte ska dö, Isa ska få njuta av hästlivet i förhoppningsvis många år till och med lite tur kommer hon att bli mamma till några fina föl. Tyvärr måste Isa lånas ut till avel till en början. Jag önskar så att hon kunde stanna hos mig och få massa föl men jag har inte den ekonomiska möjligheten. Ibland hatar jag pengar.

 

Det är svårt att ta in och acceptera att Isa inte blir frisk. Jag som ändå känner mig relativt van vid att få sådana besked har ändå svårt att förstå. Det är när tiden kommer ikapp mig som sorgen kommer. Två nätter har jag nu legat och grubblat, oroat mig och låtit tårarna rinna för att sedan gå upp, ta mig till jobbet och rodda i allt som måste fixas och organiseras inom kort. Jag annonserade ut Isa på min facebook och intresset har varit mycket större än vad jag trodde. Jag har haft förhör med olika intresserade människor för att välja ut den plats där Isa ska kunna få den bästa möjliga tid. Min älskade Isa, det skär i hjärtat över vetskapen att hon inte kommer stå i stallet och gnägga efter godsaker när hon ser mig. Det gör ont att våra fredagsturer i skogen aldrig mer kommer att bli av. I helgen skulle vi göra tävlingscomeback, Isa kändes så fin och redo.. Det är som att falla på målsnöret. Isa kommer att vara kvar i vår ägo men hon kommer att flytta och den vetskapen skrämmer mig. Tänk om hon inte trivs? Tänk om det inte blir så bra som jag försöker att försäkra mig om att det ska bli?

 

Jag försöker att vara stark, att se det ljusa. Det gör jag för mammas skull. Jag vet att hon blir ledsen om jag är ledsen och hon är såklart också ledsen över Isa. Jag önskar så att Cara var mer pålitlig för mamma hade älskat att rida henne. Men mamma får bara rida på snälla hästar, sådana som Isa. Jag har blivit rädd för skador. Ringer mamma eller någon som kan vara i stallet så går mitt hjärta i 180. Jag är livrädd för att de ska säga att hästarna har gjort sig illa. Jag överanalyserar allt. 

I helgen är jag väldigt låg. Igår när jag styrde bilen hem från tävlingar i Enköping så grät jag hela vägen hem. Jag grät så det var svårt att se vägen jag körde på. En dålig tävlingsdag där både Cara och Vera hade ett par nedslag var fick bägaren att rinna över. Cara som varit felfri hela året var inte riktigt sig lik och första tanken är såklart om hon har ont.. Vera galopperade en kurva i korsgalopp på framhoppningen och direkt trodde jag att hon kanske hade ont i ett bakben. Jag är bränd på skador och minsta lilla får mig att oroa mig. Jag lät min sorg över Isa gå ut över tävlingsresultaten för jag har försökt att vara stark över Isa. Vad gör ens ett par rivningar när Isa aldrig mer får hoppa ett hinder? Min snälla okomplicerade och älskade Isa. Jag la mig i hagen hos Amy och Lisa när jag kom hem. Jag struntade i att mina finaste vita ridbyxor skulle bli smutsiga av gräsfläckar för jag behövde få koppla bort allt negativt laddat och samla energi. Amy kom såklart så fort hon såg mig med Lisa på släp och när de pussade och slickade på mig så var det betydligt lättare att torka tårarna för en stund. Jag försökte att påminna mig själv om att Cara och Vera är samma hästar som jag åkte till tävlingen med. Att de egentligen hoppade bra båda två, att turen inte alltid är på ens sida. Men jag hade hoppats att veckans dos av oflyt hade nått sin kvot innan jag åkte till tävlingen. 

Idag var det med tunga steg som jag tog mig till stallet strax efter kl 07. Energin är obefintlig och ögonen svullna efter gårdagens hav av tårar. Men solen skiner, Amy och Lisa är min energibank. Hur trött och ledsen jag än var igår så lasttränade jag de och jag blir verkligen stolt över hur lugna och trygga de är i allt jag utsätter de för. Jag ska försöka ha en kravlös dag, njuta av att jag älskar mina hästar till månen och tillbaka men samtidigt tillåta mig att vara ledsen. Imorgon är en ny vecka med nya tag.