Malin Åkerström

Slut på utomhussäsongen

Publicerad 2017-09-26 21:01:55 i Allmänt,

I helgen som var avslutade jag och 5 hästar utomhussäsongen för detta år på Sundbyholm. 


Vera debuterade 130cm med ett ner efter en ryttarmiss. Hon hoppade ytterligare en 130-klass med ett ner men fick pris ändå då det endast var två felfria. Hon kändes magisk, helt makalöst bra. Älskar känslan och älskar henne. 

Cara hoppade 110 och 120cm och felfritt i bägge. Min fina fina 5-åring som har kapacitet till månen och tillbaka. Tyvärr tycker jag fortfarande inte att jag rider henne så bra som jag vill men jag är överlycklig över att hon är min. Bäst i hela världen är hon. Hennes säsong avslutas nu då hon ligger så bra i fas för sin ålder. Jag vill fokusera på träning och låta henne få lite tid att växa i sin kropp som vuxit så mycket sedan jag köpte henne. Cara är min framtid och jag vill att hon ska tävla i många år framöver så det känns väldigt bra att ha henne så bra i fas trots relativt få tävlingar.

Virus har varit fantastisk i helgen liksom de senaste tävlingarna och ridningen stämmer väldigt bra på honom just nu. Vi hoppade en 135-klass med ett nedslag och en 125-klass där vi var felfria och placerade 6a. Så glad över chansen att få tävla honom. Han har ett så himla stort hjärta och krigar verkligen för mig. 

Selma hoppade 110 cm och debuterade 120cm på ett bra sätt. Hon går som 5-åring i år och blir bara bättre och bättre. Någon bom faller dels pga mig men också pga styrka samt orutin men hon är verkligen så fin. 

Nova gjorde comeback med ett nedslag i hennes klass efter lite längre sommarlov. Kul att ha henne tillbaka. 


Kommentarer (1)

Fredag

Publicerad 2017-09-15 07:59:45 i Allmänt,

Finally fredag. Lite examinationer i skolan och sen helg. Det är den sista skoldagen då klassen är samlad innan vi slutar detta program. Lite sorgligt och så skrämmande. Igår hade jag mitt sista pass på KUA. Två veckor är ingen lång tid men så nära vi i teamet kom varandra i alla fall. Underbara människor som skulle vara drömmen att få som kollegor i framtiden. De var alla så himla duktiga inom sina yrkesroller och inspirerade verkligen mig. Jag är tacksam för det team jag hamnade i och den tid vi fick tillsammans för att driva avdelning 57 på Danderyds sjukhus.


Gårdagens stora höjdpunkt var att Lotta träningarna startade igång igen. Jag hoppade Vera som är så magisk så det är helt otroligt. Hon är precis som en gummiboll. Känslan hon ger är den bästa känslan jag vet. Det är bara att hålla i sig för mellan varven känns det som att "the sky is her limit". 

Men att livet ska flyta på för en stund har jag för längesedan gett upp hoppet om.. Topanga har fått en ny attack av något som gör att hon har så himla ont igen. Håkan var ute på sin semester för att titta på henne. Finns det ens så engagerade veterinärer? Jag är evigt tacksam för min i alla fall. Höga doser medicin och vi hoppas att det även denna gång får en ljus vändpunkt för en stund. Hon klarade sig utan medicin i tre veckor.. Tre veckor på snart 7 månader. Det är sorgligt och det gör så förbaskat ont i mig att se henne såhär. Älskar henne mer än allt annat i livet. 

Topanga och Amy sover inne på nätterna då det finns en varg vid mitt jobb!? Som äter får, hundar och jagar hästar. Amybus får inte bli någons middag! 

Cara ska hoppas i helgen och jag ska jobba. Måste verkligen jobba ihop lite pengar efter två veckor med lite lite jobb för att ekonomin ska kännas bra. Hoppas på att hinna lägga många timmar med mina fyrbenta vänner i helgen efter två intensiva veckor. 



Kommentarer (0)

Ny vecka

Publicerad 2017-09-11 11:13:52 i Allmänt,

Som vanligt hinner man knappt ta ett andetag innan helgen är över. Jag sitter på tåget påväg till Danderyds sjukhus för att inleda vecka två på KUA. Jag går kvällspasset idag så jag har fixat stallet på morgonen. Hästarna fick galoppträna på fälten idag. Cara var super och har haft en lite mer intensiv helg. Hon hoppade studs i lördags och klättrade igår. Vera var lite för pigg idag, hon hoppade studs i fredags, joggade i skogen i lördags och vilade igår. Hon har med andra ord haft det lite lugnare i helgen. Så skön start på dagen att åka till stallet först och vakna till liv innan verkligheten med alla måsten sätter igång. 


Igår tog jag en eftermiddagstur till Dalarna för att tävla en klass i mockfjärd på Virus och för att träna Selma. Virus hoppade återigen en felfri 130cm. Det kändes riktigt bra. Vi jobbar på som ett team just nu vilket gör att ridningen och flytet stämmer så bra. Selma tränade på tävlingsbanan efter tävlingarna och gjorde det väldigt bra. Hon börjar bli redo för att hoppa lite större hinder. 

Jag försöker trycka in så många jobbtimmar som jag kan men dessa två veckor med 200% skola och 100% KUA är lite smått intensiva. I fredags fick jag ledigt från KUA för att vara med på examinationer i skolan. Vi skulle hålla tal och trots att jag fick improvisera för att det inte fanns tid att förbereda ett tal så lyckades jag få högsta betyg. 

Det blir ytterligare en vecka utan tävling för mina tjejer. Men vi tränar på så mycket vi kan ute innan vädret kommer minimera uterittsmöjligheterna. Både jag och hästarna trivs bäst ute på fälten eller i skogen. 

Isas återbesök närmar sig, jag tror det är 3 veckor kvar idag. Det ska bli väldigt spännande att se vad domen säger om henne. Jag vill så gärna påbörja den där långa igångsättningen men det kan dröja några månader till.. Jag börjar faktiskt bli lite nervös.


Kommentarer (0)

Livspusslet!

Publicerad 2017-09-06 15:58:36 i Allmänt,

Denna vecka har jag börjat min sista praktik för denna utbildning. Jag är två veckor på KUA som är en avdelning på Danderyds Sjukhus där studenter arbetar självständigt. Det är nu ens kunskaper sätts på spel och man ser om man förstått grejen eller inte. Vi är indelade i olika team, ett som arbetar dagspass och ett som går kvällspass varje dag. Igår gick jag kväll och idag har jag precis avslutat ett dagspass. Jag tycker att lärandesättet är toppen och mitt team känns bra. Men livspusslet blir lite svårare att få ihop dessa praktikveckor. Just nu är vi heltid på praktik, vi läser en heltidskurs på sidan om och imorgon börjar ytterligare en kurs. Imorgon är kursen samtidigt som mitt pass på KUA och på fredag har jag ett pass på KUA samtidigt som vi har examinationer i skolan.. Utöver detta har jag 5 hästar som ska skötas, några som rids och ett jobb att sköta. 


Igår red jag hästarna på morgonen och fixade allt men jag fick be mamma att ta in hästarna på kvällen då jag helt enkelt inte var hemma. Nu har min kompis Sofia flyttat med sin häst till Lund så det är bara mina fem hästar i stallet vilket innebär att jag inte kan fråga henne om hjälp med insläpp eller så. Men jag har alla mina stjärnor samlade och det är så himla mysigt. Miljön i mitt stall är helt fantastisk och livet jag kan erbjuda mina hästar där är verkligen i min mening så bra. I helgen ska Topanga och Amys hage byggas om och det kommer bli toppen. 

Något helt otroligt bra är att jag i två dagar nu har lyckats sitta upp på Vera helt själv. Igår var det svårt men jag kom upp. Jag har annars varit beroende av hjälp varje gång jag ska sitta upp. Detta gör vardagen så mycket lättare om det fortsätter såhär. Då kan jag anpassa Verans veckoschema efter henne och inte utifrån när jag har möjlighet att få hjälp. Tänk att hon kanske börjar lita lite på mig också. Det värmer i själen kan jag säga efter hennes enorma rädsla i början. Älskar denna häst! 

Eftersom jag senast var i stallet igår fram till kl 10.00 så saknar jag ihjäl mig efter Amy och Topanga. Kärleken och glädjen de ger går inte att sätta ord på. Det är den finaste kärleken jag någonsin stött på. De är hela min livsmotivation. Jag vågar inte ens tänka på livet om de inte fanns vid min sida. Jag älskar de med varje liten del av mig. 

Nu ska jag till jobbet och rasta några hästar innan jag får åka till mina diamanter. Jag är så motiverad över att få träna och bli bättre, leverera bättre och visa vilka superstars till hästar jag har bara jag gör de rättvisa. 


Kommentarer (0)

Jump Club

Publicerad 2017-09-05 11:03:44 i Allmänt,

Det blev en bra helg på jump club. Virus tog mig ur 4-felsteäsket i fredags genom en felfri runda i 130cm. Han kändes väldigt fin. Så kul att vi kan fungera som ett team trots att jag bara rider honom på tävling.


Vera hoppade 120cm med 4 fel i fredags och i söndags var hon felfri och helt magisk. Jag är så himla himla glad över henne. Hon passar mig så bra. 

Cara hoppade 110cm och 120cm i söndags och var felfri i 110 och hade ett ner i 120cm. Hon kändes så mycket bättre än sist och min ridning var aningens bättre också. Jag vill rida henne ännu bättre men detta var ett steg i rätt riktning. Hon gör alla rätt och är verkligen den bästa hästen jag har. Nu får vi in våra språng på distanserna vilket vi absolut inte fick i våras, då bromsade vi oss in på ett för lite.. Jag är väldigt nöjd med henne och känslan hon ger! 

Lilla Chalexi hoppade felfritt i 4-års klassen och fick massor av fina lovord av Sylve. Hon är fantastisk och Maria är verkligen värd en sådan stjärna till häst. Jag är tacksam över att ha fått gästspela lite tillsammans med henne. 


Kommentarer (0)

Torsdag

Publicerad 2017-08-31 22:41:52 i Allmänt,

Jag är precis nerbäddad i sängen bredvid Tequila som ständigt finns vid min sida. Lite skönhetssömn inför morgondagens tävling står på agendan. Jag är så himla laddad och taggad. Det ska bli så roligt att både hoppa Chalexi, Vera och Virus. 


Vera står nybadad i stallet bredvid sin nya granne som inte är vilket granne som helst utan min Isa. Hon har flyttat till mitt stall för ett tag framöver och det känns så skönt att ha alla 5 hästar på samma ställe. Det har liksom aldrig hänt förut. För Isa som har en lång konvalescens framför sig (och bakom sig) är detta perfekt. Hon ska få strosa runt i hagen hela dagarna och det är en väldigt lugn och trivsam miljö. Jag hoppas att hon ska trivas där lika bra som jag gör. 

Idag kom Amys boll från Holland på posten. Såklart att hon måste få en present när hon igår tog sin livs första spruta utan att säga ett ord liksom. Lite läskig och lite spännande är bollen i nuläget men jag tror att de kommer att bli vänner på sikt. Älskade lilla Amy, hon gör mitt liv till en bättre plats. 

Skolan rullar på och hästarna tränas på. Vardagen är tillbaka och jag trivs ändå med den. Efter denna sommar är allt vad självförtroende och självkänsla som bortblåst. Men jag försöker att hitta tillbaka till den jag var för flera år sedan. En obekymrad, glad och energifylld person. 


Kommentarer (0)

Första skoldagen

Publicerad 2017-08-28 08:26:27 i Allmänt,

Idag sitter jag återigen på pendeln påväg till skolan för första skoldagen på nästan 3 månader. Sommaren är officiellt över. Jag börjar min sista termin på arbetsterapeututbildningen och de vanliga rutinerna är tillbaka igen. Att tre månader kan gå så fort men ändå vara så händelserika är fascinerande. 


Min sommar började tungt, blev ljusare, blev tung igen osv. Den har tagit med mig på en tids berg och dalbana. Mycket vill jag bara förtränga och aldrig mer bry mig om medan andra saker vill jag hålla hårt inom mig i resten av mitt liv. Det värsta var att förlora den individ som var allt jag ägde och hade. Min Contendra som var så mycket mer än bara en häst. När man är på botten av sitt eget liv så träder vänner fram, vänner som tillsammans har kämpat med mig för min skull. Det är ovärderlig att ha så fina vänner och jag skulle inte ens vara en människa om de inte fanns. 

Men denna sommar har också förverkligat en av mina högsta drömmar. Min Topanga som är den största kärleken i mitt liv gav mig fantastiska Amy. Kärleken och känslorna över dessa två går inte att beskriva med ord. Det är kärlek utan gränser. Det är kärlek så stark och det är så ofantligt mycket glädje. De förgyller verkligen alla mina dagar. Men det har verkligen varit hårt slit för att genomföra detta tillsammans med Topanga. Mellan mars och juni när Topanga som var som mest sjuk krävdes det att jag var där 4 gånger om dagen. Jag började vid 06 på morgonen och sista passet brukade bli mellan 22-23. Sömntimmarna blev få, dagarna blev fullspäckade. Men vad glad jag är över att det gick vägen. Över att vi står här idag med en fullt frisk Amy och att Topanga har en livsgnista så starkt lysande igen. Hoppet var litet och det såg stundtals riktigt mörkt ut men den där svarta hästen är en krigare utan dess like. 

Amy är inte den enda som tillkom i mitt liv denna sommar utan även Vera. Hon har varit ett riktigt projekt och timmarna för att vinna hennes förtroende har varit många. Men när jag styr in henne på en tävlingsbana eller vänder henne upp mot ett hinder så känner jag mig som hemma. Hon är verkligen en perfekt häst för mig. Det är en fantastisk liten häst. En häst som sprider så mycket glädje. Jag är lyckligt lottad som får förvalta henne. 

Att sommaren nu är över känns så sorgligt, livet ute i paradiset på landet får vänta ett år tills nästa gång. Men jag vill tacka alla som stöttat, hejat och funnits där för mig under dessa tre månader i både med och motgång. 


Kommentarer (2)

På hemmaplan

Publicerad 2017-08-21 22:43:42 i Allmänt,

Förra helgen flyttade cirkus Åkerström hem från landet med hela vår djurpark. Det blev några vändor med framförallt hästar innan alla var på plats här hemma. En och annan bil hann kollapsa på vägen också, men det hör till och är inget ovanligt när vi lämnar landet för säsongen. 


Här hemma har det gått i ett och nu har redan en vecka passerat sedan hemflyttningen. Jag, Vera och Cara har hängt på Runstens tävlingar sedan i onsdags. Vera har hoppat 3st 120-klasser med 1, 0 och 4 fel. Hon har känts helt magisk och vi börjar verkligen att hitta varandra. Min ridning har känts bra också och jag är så enormt glad över fina fina Vera och den känsla hon ger. Cara inledde tävlingarna med att hoppa två tuffa 5års kval i 120cm där hon kändes som en på miljonen men jag tabbade mig så ett ner i vardera. Vi avslutade helgen med en 110 där min ridning var under all kritik. Ett ner och återigen en fantastisk Cara som förtjänar så mycket bättre än vad jag har gett henne i helgen. Hon är det bästa jag har suttit på och jag älskar henne så mycket. Jag måste lära mig att rida henne bättre, det bara är så! Jag fick även hoppa Marias fina 4-åring Chalexi som är helt perfekt och så duktig. Ett ner i hennes först klass och felfri den andra. Jag är så tacksam över förtroendet att få lotsa runt henne, magisk häst! Helgen var även utöver tävlandet grym tillsammans med världens bästa Jenny. 

Annars jobbar jag för fullt här hemma både med galopphästarna och som arbetsterapeut. Jag mår alltid bättre av att ha mycket att göra så det är bara bra.

Amy och Topanga bor nu i stallet hos mina hästar. Det är toppen och Topanga trivs så bra just nu. Att se henne lycklig är det bästa jag vet. Hela min själ blir varm och lycklig av det. Amy är busig men också världens goaste. Hon kommer när jag ropar, vi springer och leker och hon sover i mitt knä. Det går inte ens att sätta ord på känslorna över henne. Det är bara helt underbart och fantastiskt att få dela varje dag med henne.

 

Kommentarer (0)

Sista veckan

Publicerad 2017-08-09 19:59:32 i Allmänt,

Sportriders var en trevlig tävling och min bästa Cara hoppade verkligen amazing i både 110 och 120cm. Två bra rundor på kontot men med 4 fel. Rev samma hinder i båda klasserna pga samma miss av mig. 4-fels-träsket here i come.. Alltid surt att riva men Cara var verkligen så fin. Älskar henne så mycket och ser fram emot hela vår framtid tillsammans. Långsamt och försiktigt vill jag matcha henne mot att bli den stjärna jag tror att hon kan bli. 


Sista veckan på landet har tagit sin början. I helgen lämnar jag mitt paradis för detta år och det skär i hjärtat. Tiden springer verkligen förbi och det skrämmer mig. Som jag längtade till sommaren och landet. Jag försöker ta vara på de sista dagarna här ute och passar på att träna hästarna på de fina ställen vi har här ute. Höst, skola och Lindholmen lockar inte alls när man är här. Friheten, naturen, havet och tiden med djuren har varit livsviktigt för att bygga upp min själ efter årets alla tuffa händelser. 

Vad skulle jag ens göra utan min Amy? Hon har verkligen räddat mig på alla plan. Med henne och Topanga vid min sida känner jag mig aldrig ensam. Jag har också alltid något att längta efter vart jag än befinner mig. 

Kommentarer (0)

Sundbyholm --> Sportrider

Publicerad 2017-08-04 21:49:05 i Allmänt,

Jag och Vera är hemma från tre dygn på Sundbyholm. Vi har skuttat igenom 110, 120 och 125cm med 4 fel i varje. Surt såklart men helt ärligt så kan jag inte vara mer nöjd med henne än vad jag är. Hon är fantastisk och känslan är så himla himla bra. Lite kommunikationsmissar för att jag inte kan styra henne på bästa sätt ännu. Så mysigt med lite egentid med henne för att lära känna henne lite bättre också. Jag hoppade även Selma som börjar bli så himla fin nu. Hon är fortfarande väldigt grön men jag tycker hon är så fin och känslan blir bara bättre och bättre. Faktiskt hoppade jag även en annan häst för första gången som kallas Crille och även han gick som tåget men 4fel har lite förföljt mig i veckan. Men så kul att vara omringad av så härliga och snälla hästägare som alltid hejar och stöttar. 


Jag har även hunnit hänga en hel kväll och natt med Emmie och det var så mysigt. Hon är en så fin vän som alltid finns där och är en av få som tar sig tid att lyssna när man behöver någon att prata med. 

Jag kom hem igårkväll och åkte såklart raka vägen till Topanga och Amy, hästarna som gör att livet känns meningsfullt. Så skönt att få krypa ner i halmen och ha Amys huvud i sin famn. De stunderna lever jag verkligen för. De stunderna tänker jag inte utan bara njuter av stunden och älskar livet. 

Cara har jag trimmat på förstås sen jag kom hem för imorgon packar jag och Maria in henne och Lady i transporten och styr mot Sportrider för tävling. 

Kommentarer (1)

Sommar

Publicerad 2017-07-30 23:19:09 i Allmänt,

Det är slutet på juli, sommaren är snart över. Men det känns inte som att sommaren har börjat ännu. Vart tog tiden vägen? Vad har jag gjort? Det sägs att tiden går fort när man har roligt men om jag ska vara helt ärligt så har det varit många tuffa dagar att ta sig igenom. Jag kraschade mentalt när Contendra flög vidare. Det var det absolut värsta av en rad olika motgångar under våren. Det var liksom droppen och bägaren rann över. Små motgångar efter det kan göra att hela min värld rasar samman. 


Men som jag älskar livet på landet, allt är perfekt här. Det är mitt paradis på jorden. Jag vill stanna tiden och vara här ute så mycket längre men dagarna är på nedräkning för denna sommar nu. Jag åker hem en del för att jobba i veckorna och har ridit många pass på bana med galopphästarna nu. Det ger en adrenalinkick som heter duga. Men känslan att komma tillbaka hit slår allt. 

Hästarna jobbar på härute och imorgon åker jag och Vera mot Sundbyholm för att tävlingsdebutera tillsammans. Vera ska även tävlingsdebutera i Sverige. Det ska bli roligt och spännande. Vera är en speciell häst men hon när hon hoppar får jag gåshud. Hon är en liten häst men så perfekt i modellen och trycket i henne kompenserar verkligen hennes storlek. 

Cara har idag gjort sitt sista genrep inför Sportriders tävlingar till helgen och känns väldigt bra. Det ska bli så kul att se hur hon känns efter sommarvila och igångsättning. Här ute känns hon toppen! 

Topanga och Amy har det perfekt här ute. På nätterna står det i en mindre inhängnad med en stor ligghall till för att bara vara till de två. På dagarna går de i en lite större hage. Topanga får vara ute mycket vilket hon älskar utan att hon behöver röra på sig så mycket medan Amy kan springa runt och busa. Tappra, fantastiska, älskade Topanga förtjänar detta mer än någon annan. 

Återigen är jag evigt tacksam för mina hästar. Jag skulle inte ens vara en människa om de inte fanns. Jag är också tacksam för den hjälp jag får av mamma och hur mycket tid hon lägger på att följa med mig och hjälpa till med hästarna. Min mormor ska ha en stor eloge för ett enormt stöd och många kloka och lugnande ord när livet känns som tuffast. Att ha dessa kvinnor så nära runt omkring mig är en nödvändighet för att jag ska fungera och jag älskar de med precis allt jag har. 


Kommentarer (0)

Contendra, Föralltid i mitt hjärta

Publicerad 2017-07-23 09:22:51 i Allmänt,

4 veckor, en hel månad har gått sedan mitt hjärta krossades i tusen bitar och Contendra befriades från sin smärta. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Det är en dag jag hatar att jag behövde genomlida. För Contendra är det vad jag tror och hoppas tvärtom, en dag som befriade henne från allt dåligt och tog henne till ett paradis. För om jag tror och känner att det är så blir det lite lättare för mig att acceptera att den dagen var tvungen att komma. Jag vet inte vad som händer efter döden och det har varit ett stort orosmoment under nästan hela mitt liv. Men jag vill tro på att hästar kommer till evigt gröna ängar. Jag vill tro att de lever där lyckliga och aldrig någonsin behöver uppleva smärta igen. Men trots det så finns den bottenlösa sorgen av saknad och förtvivlan kvar. Contendra är verkligen borta föralltid. 


Utan min mormor hade jag aldrig tagit mig igenom den där dagen för precis en månad sedan. Hon erbjöd sig att komma och vara med oss och det tycker jag är så himla fint gjort av henne. För mig har det alltid känts som att jag, Contendra och mormor var ett eget litet team. Mormor har stöttat mig under hela denna resa med Contendra både i med och motgång. Hon är den som förutom mig brytt sig mest om Contendra och hur hennes rehabilitering har fungerat. Mormor är också den som verkligen förstår hur mycket Contendra betyder för mig. 

Den där dagen försvinner längre och längre bort och smärtan inom mig kommer sakta med tiden också att försvinna mer och mer. Men ännu så finns det så mycket att bearbeta innan jag kan känna glädjen över att ha fått ha haft Contendra i mitt liv. Just nu är sorgen och den där dagen det som lyser starkast inom mig. Det är tufft att förlora en vän som gav mig så mycket att minnas. Men samtidigt ångrar jag inte en dag med min Contendra. 

Kommentarer (1)

Hårdträning

Publicerad 2017-07-18 17:35:48 i Allmänt,

Igår var det en hel månad sedan den bästa dagen i mitt liv. En månad sedan en av mina högsta drömmar gick i uppfyllelse. En månad sedan Amy kom till världen och fyllde min själ med så mycket mer glädje och kärlek än vad jag trodde var möjligt. Hon är den som varje dag får mig att  vilja kämpa, hon är den som ger mig motivation och de stunder jag är hos henne finns verkligen inga bekymmer i världen. Att sitta med hennes huvud i mitt knä när hon sover är det finaste som finns. Det finns ingen bättre terapi och inget så betydelsefullt som de stunderna. Tacksamheten till Topanga som gett mig denna gåva är obeskrivlig. 


Vera ligger i hårdträning inför hennes kommande tävlingar. Vi har fantastiska möjligheter här ute på landet att träna och bygga upp hästarna i naturen, på galoppbana och en fin liten ridbana där serier och styrkehoppning hoppas varje vecka. Jag älskar det här arbetet och när Vera hoppar får man verkligen gåshud, vilken känsla. Jag tror att hon kommer att passa mig som handen i handsken. 

Cara rids nu igen och har varit lite vild förstås men ändå så fin och känns så stark och kraftfull i kroppen. Hon ska få smyga igång under några dagar till innan hon får ett litet tuffare schema hon med. I augusti väntar så roliga tävlingar vilket får mig att längta dit även om jag vill ta vara på sommaren och tiden här ute på landet. 

I höst börjar jag min sista termin på arbetsterapeutprogrammet. Så läskigt att snart vara klar. Att jag skulle trivas så bra med skolan som jag gör trodde jag verkligen aldrig. Just nu jobbar jag varje dag på att hitta tillbaka till mig själv. Hitta flytet och glädjen i vardagen. Vägen är krokig men skam den som ger sig. 



Kommentarer (0)

Livet

Publicerad 2017-07-12 14:39:58 i Allmänt,

Dagarna fortsätter att ticka på. En del dagar är händelserika och blir då lättare att gå igenom. En del är lugnare vilket får mig att hinna tänka och reflektera... Vissa stunder vill jag resa bort och försvinna från livet medan jag i nästa sekund saknar ihjäl mig efter Amy och Topanga efter ett halvt dygn ifrån dem. Utan Amy och Topanga vet jag inte vad jag skulle göra. De är det bästa i mitt liv och kärleken är verkligen oändlig. 


Vera och jag börjar bli kompisar nu och vi har hittat hur hon vill ha det för att lita på oss. Hon är så himla fin. Det är mycket jobb för att få henne, stark, mjuk och lydig men hon blir bättre för varje dag. Kommande veckor är det uppbyggnad på hennes schema och sen ska vi börja tävla lite smått. Älskar att jobba med henne! 

Cara är inne på sina sista semesterdagar och ska börja sättas igång i veckan. Det ska bli roligt att bygga upp henne här ute innan hon ska börja tävla igen. 

Tillslut så kom beskedet om Isas röntgen vilket inte visade något positivt alls utan en skada på djupa böjsenan i hoven och en lång vila framför sig. Det känns som att detta år tar priset i otur.. Jag frågade Håkan om varför de får en sådan skada och svaret blev "maximal otur". Jag är trött på otur nu, jag behöver inte ha tur men lite flyt skulle faktiskt inte sitta helt fel. I alla fall i några månader så jag hinner bryta ihop och komma igen innan nya bakslag kommer. 

Som grädde på moset så har min hund blivit huggormsbiten och varit inlagd på djursjukhus i 3 dygn. Nu är hon tack och lov hemma igen. Men ändå en grej som ställer till oreda inom mig. Jag älskar djuren och vill inte leva utan dem. Men kärleken gör mig också svag då det är så sårbart. Livet är inte lätt alla gånger. Jag vet att man ska tänka positivt och jag försöker, men ibland måste man också få vara nere och bryta ihop för att sedan resa sig och komma igen. Jag kommer igen det vet jag. Men det har varit mörka stunder på sistone som gör vägen lite svårare. Återigen så tacksam över hästarna och hur mycket de hjälper mig att bearbeta det som varit och är svårt. 



Kommentarer (0)

Tiden fortsätter att gå

Publicerad 2017-07-03 19:42:41 i Allmänt,

Det går inte en timme utan att saknaden gör sig påmind. Jag vill spola tillbaka tiden och uppleva henne igen. Älskade fantastiska Contendra, det som gör att jag lever vidare är att du är fri nu, fri från smärta. 


Tiden fortsätter att gå. Dagarna känns långa och det är verkligen en pusselbit som fattas i mitt liv. Just nu krävs det så lite som att Amys tofflor har ramlat av för att jag ska bryta ihop. Men i nästa stund när Amy sover med huvudet i mitt knä så är livet helt komplett igen. Det är väldiga kontraster och  det är mycket att bearbeta. Återigen är jag väldigt tacksam över alla som följer mig genom denna tuffa resa. Alla snälla människor som hört av sig efter Contendras sista andetag och bara finns där. Det finns inget som hjälper så mycket som att inte känna sig ensam och jag är inte ensam. 

Natten mellan onsdag och torsdag i förra veckan hämtade jag en ny stjärna. Ett brunt litet 8-årigt sto som kallas Vera. Hon är verkligen fantastisk men vi har en del att jobba med. Först ska jag lära henne att förstå att jag kommer att älska henne precis som jag älskat alla mina hästar och aldrig göra henne illa. Det känns roligt med ett nytt projekt och jag är så glad över den positiva energi hon sprider hos mig. 

Cara är fortfarande på sommarlov tills nästa onsdag. Jag längtar tills hon ska igång igen. Hon och Isa strosar omkring på landet och gör inte allt för mycket vettigt om dagarna. Isa var på magnetröntgen i förra veckan och vi väntar på svar från den.. 

Just nu är alla hästar på landet utom Topanga och Amy så timmarna i bilen blir många och bensinräkningarna höga. Jag vill så gärna bara vara på landet och glömma den där världen utanför vår lilla ö. Här finns en harmoni som gör det lite lättare att andas och finnas till. 





Kommentarer (0)

Tiden läker inte alla sår

Publicerad 2017-06-26 23:15:10 i Allmänt,

Detta inlägg kan ta tid att skriva. Tårarna rinner och hjärtat värker. Idag när jag börjar bearbeta en jobbig tid i skrift här så är det midsommar. Alla människor är glada, dansar, gör kransar och skrattar. Men jag ligger i en soffa på landet och försöker se vad jag skriver mellan tårarna. Paniken över innerbörden "aldrig mer" gör livssituationen outhärdlig. Detta är bara början på en lång och evig saknad. Detta är början på ett liv utan min Contendra. 


Contendra kom in i mitt liv dagen före Valborg för lite mer än 3år sedan. En outbildad, otävlad och grön 7-åring. En väldigt rädd varelse som varje gång hon såg sin egen skugga fick hjärtklappning. Från den dagen ägde jag halva Contendra. Jag fick den halvan av en familj som jag känt sedan länge. Det förtroendet kommer jag föralltid att vara evigt tacksam över. Contendra är den bästa egna häst som jag har haft. 

Efter några veckor med Contendra började hennes tävlingskarriär. Från att inte kunnat hoppa över små kryss för den skräck hon såg i dessa små 30cm hinder till att tävla var självklart ett stort steg men också ett steg närmare den tävlingshäst hon sedan kom att bli. Hennes första tävling var en lokal sådan i Solna där jag skulle hoppa 95 och 100cm. När jag kom dit visste jag inte om jag skulle komma runt över huvudtaget. Men Contendras tävlingskarriär har bjudit på många felfria ritter och många prisrosetter att glädjas över. Hon inledde med två felfria rundor och glädjen över det var helt ärligt lika stor som när jag på sidan om hoppade felfritt i svår hoppning på andra hästar. Det speciella med Contendra var att hon var just min häst. 

Jag skulle ljuga om jag sa att resan med Contendra har varit enkel men den har varit fantastisk trots alla gånger jag har legat i sanden och spottat ut grus. Contendra satte sig djupare och djupare i mitt hjärta och jag bestämde mig för att köpa ut henne. Någonstans kände jag en enorm potential i henne, en potential som ingen annan såg. 

Contendra skördade priser till höger och vänster och under våra två år på tävlingsbanorna gick vi från 95cm till att hinna debutera 140cm och lämnade endast en tävling utan pris. Hon förstod precis vad som förväntades av henne när hon kom in på banan. Hon ville vara felfri lika mycket som jag ville. Varje gång jag satte mig på henne på en tävling så kände jag en sådan stolthet. Hon var vackrast i världen. Hon var också den första hästen som jag ägt helt själv. Ibland vågade hon inte gå nära framhoppningshindren för alla människor runt omkring men inne på banan gav hon mig hela sig hjärta varje gång. Vi var ett team hon och jag. Vi lärde oss att förstå varandra. 

I början på maj 2016 så kom den där vändpunkten som förändrade vår tid till något sämre. Vi var på tävling i Hammarö och veterinären på besiktningen tyckte att Contendra såg lite stel ut. Han sa att jag kunde värma upp henne och komma tillbaka men jag sa direkt att syns det något så är det något och valde att inte komma tillbaka och strök henne från helgens starter. Någonting skrek inom mig. Under de två första åren har Contendra aldrig gått ett ojämnt steg. Jag bokade en tid hos Håkan veckan därpå.. 

Veterinärbesöken blev många innan vi hittade vad som var fel. Vi fick ta hjälp av tyska veterinären Cosima som jobbat mycket med komplicerade och svåra fall. Under tiden blev Contendra sämre och sämre. Två skador hittades och en är ännu idag ett olöst fall men utom betydelse nu när Contendra lever utan smärta på evigt gröna ängar. En skadad sena i bogen var den mest påtagliga skadan till en början. Hoppet var litet men jag sa redan från första stund "gör allt vad ni kan för att rädda henne, kosta vad det kosta vill". Vi har testat många olika behandlingar. Återbesöken har slitet mig mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Som en enda berg och dalbana har det varit. För att inte gå under av sorg mentalt när hoppet lös med sin frånvaro bestämde jag mig för att tro på Contendra. Jag bestämde mig för att hoppas in i det sista att det skulle komma en positiv vändpunkt. Många runt omkring oss hade slutat både tro och hoppas men hoppet hjälpte mig att få detta sista år med
Contendra till ett positivt år. Ett år fullt av kärlek. Kanske att jag hoppades i onödan men jag är glad för att jag aldrig slutade tro på henne. För hur skulle det kännas om någon gav upp hoppet om än!?

Trots alla dalar i denna berg och dalbana så kom det toppar som gjorde mig lycklig hela vägen in i själen. I februari i år var Contendra ohalt för första gången på 9 månader. Hon skulle då få börja en långsam igångsättning från marken. Under 11 veckor höll vi på innan jag fick tillåtelse att sitta upp. Under dessa nästan tre månader hade vi kommit upp till 10 minuters trav och en minut galopp. Ett år efter hennes skadetillfälle så satt jag upp igen. Jag kände mig som ett barn på julafton. Första dagen longerade mamma mig på för Contendra har ju alltid varit lite av en speciell individ.  Men vad gjorde livlinan när jag red på min häst igen. Jag drömde mig bort till tävlingar, träningar, gröna fält och kände verkligen ett stort "YES". Dagen som så ofta såg ut att aldrig komma hade kommit. Tyvärr blev lyckan kortvarig för redan vid andra tillfället på hennes rygg så kände jag att något inte stod rätt till. Jag testade ett par gånger till men ännu en dal hade tagit sin början. Innerst inne började jag att förstå att denna dal skulle nå botten och ännu längre än så.

Håkan som hjälpt oss så mycket, som svarar dag som natt på alla mina frågor och funderingar när jag är orolig kom och tittade på henne. Resultatet blev hälta på 3 av 4 ben.. Men vi ville ge henne en sista chans och bestämde oss för att ge henne en månad till för att se om man kunde träna bort hältan. Vi hade testat allt vad behandlingar heter så där fanns inget mer att tillgå. Jag sa att jag kan ge henne obegränsat med tid så länge hon mår bra och det finns hopp. Lugnt och försiktigt tränade jag vidare innan Contendra blev sämre och sämre igen. Hon fick svårt att vända sig i boxen igen och haltade synligt i skritt. När vi hade nått vår deadline grät jag halva natten inför besöket hos Håkan. Besöket som skulle avgöra om hennes tid på jorden led mot sitt slut eller inte. Jag försökte att hoppas men inom mig slets jag itu av alla känslor som visste att detta inte skulle bli vad jag hoppats på i nästan 14 månader. 

Besöket blev vad jag hade fruktat och fasat för och även om jag hade det på känn så kom det som ett hårt slag i magen. Jag har kämpat, försökt allt jag kan och jobbat i mängder för att finansiera alla hennes veterinärkostnader. Tiden läker verkligen inte alla sår för Contendras kommer aldrig att läka. 

Jag valde att ge Contendra dryga 3 veckor i en stor gräshage tillsammans med Cara innan hon fick vandra vidare. Jag skämde bort henne med allt vad godsaker, massage och borstning heter. Jag försökte att ge igen för allt hon givit mig, för allt hon har tillfört i mitt liv. Jag ville tacka henne för alla oförglömliga minnen och all lycka hon har spridit i mitt liv. 

Dagen jag kommer att hata i resten av mitt liv närmade sig med stormsteg och den 22/6 lastade jag henne för allra sista gången. Att köra sin bästa vän helt lyckligt ovetandes om vad som komma skall önskar jag inte ens min värsta fiende att göra. Paniken var stor, det var bara timmar kvar på vår saga. Timmar kvar på en tid som varit så mycket mer än vad jag någonsin vågat drömma om. Jag matade henne med flera påsar morötter innan mormor tog grimskaftet och jag pussade henne hejdå för allra sista gången. Jag klappade henne i pannan och sa "jag älskar dig". Sedan gick jag och släppte alla spärrar och lät tårarna forsa fritt. Jag satte mig utanför plasten där Contendra nu stod och mumsade i sig godsaker tillsammans med den viktigaste personen i mitt liv, mormor. Jag väntar en kort stund innan jag hör henne falla och tittar på klockan som slår 16.13. Där och då infann sig en förtvivlan och en sorg svart som natten. Nu var Contendra död, borta för all framtid och jag ensam kvar utan den häst som jag älskat så gränslöst mycket. En tomhet och saknad som inte går att beskriva i ord växer inom mig. 

Tack Contendra för en fantastisk tid, för att du gav mig hela din själ och för att du har varit precis den du är. I mitt hjärta är du alltid saknad, aldrig glömd och jag kommer att älska dig i resten av mitt liv. 






Kommentarer (1)

Hon har anlänt, fölet som tagit mitt hjärta med storm

Publicerad 2017-06-20 22:36:24 i Allmänt,

Alltså vilken upplevelse och vilken total lycka att bebis äntligen har tittat ut. Jag har varit i min fölbubbla sedan i lördags kväll då hon valde att komma ut och jag älskar henne till oändligheten och tillbaka igen flera gånger om. 


Jag var i Dalarna och tävlade hela lördagen och mamma hade extra koll på Topanga. Men hon märkte inget konstigt alls med henne. Hon hade börjat fylla ut mjölk bara ett par dagar innan så det kändes lite tidigt för fölning. När jag kom till stallet strax före 21 på kvällen för att ge henne medicin och kvällsmocka så låg hon ned och flämtade. Vattnet gick kort därefter och jag tror aldrig mitt hjärta har tickat på så fort tidigare. Rädslan efter Wickys föl som dog vid förlossningen gjorde sig påmind. Rädslan för att Topanga som varit så sjuk inte skulle klara detta var ännu värre. Tack och lov så har jag en så snäll och engagerad chef på jobbet som är den absolut bästa jag vet på föl och fölningar. Han kom det snabbaste han kunde och drog ut bebis. En enorm trygghet både för mig och mamma att han hann dit och hjälpa oss med allt vi inte är så bekväma med. Förlossningen var väldigt smidig och Topanga helt fantastisk (som med allt annat). 

Bebis hade det svårt första tiden med att komma upp och äta så jag fick mata henne med nappflaska och sedan mer eller mindre lyfta upp henne. Men efter första natten så var hon helt självständig. Vi gick upp varje timme för att titta till och hjälpa henne att få i sig sin mjölk. Redan där och då så insåg jag att hon har kommit till oss för att stanna i resten av sitt liv. Hon är den mest magiska varelse som jag har mött. Hon är vacker, så otroligt vacker. Att man kan älska något så litet från första mötet är helt otroligt. Jag vill skydda henne från allt ont i världen och jag kommer att älska henne gränslöst. 

Jag är stolt över min Topanga. Hon är en fantastisk mamma. Hon har ständigt koll på bebis. Blicken när hon mötte bebis för första gången kommer jag aldrig att glömma. Den lyckan som lös om henne var svår att missa. Hon förtjänar detta mer än någon annan så som hon har kämpat de sista månaderna. Jag blir rörd när jag tittar på de tillsammans och varm i hela själen. Trots en turbulent och jobbig tid i mitt liv så kan jag med handen på mitt hjärta säga att detta är det absolut bästa som hänt mig. 

17/6 klockan 21.30 föddes hon som har förändrat hela min värld till något bättre. Hon får namnet Fides Spes Amor T (Tro, hopp, kärlek) och smeknamnet Amy. Bokstaven T står för Topanga för att hedra henne. 


Kommentarer (0)

Update

Publicerad 2017-06-15 20:05:08 i Allmänt,

Mitt sommarlov har inlett väldigt intensivt. Jag har jobbat både som arbetsterapeut på rehabiliteringshemmet några dagar och såklart med mina snabba springare. Utöver det har det varit tävlingar, träningar, stallfix, veterinärbesök och fix med mina 4 tjejer som bara de kan täcka en hel dag. Jag trivs när det är intensivt. Jag vill ställa klockan på morgonen, fixa te i mina rosa termos och åka iväg för att sedan återvända hem igen vid 22-23 tiden. Jag vill inte hinna tänka och reflektera över den lite tyngre period som tyvärr har spridit sig i mitt liv. Det är tufft, jag bryter ihop och jag kommer igen och så går det som på repeat om och om igen. Jag vill tro att det kommer att ordna sig och bli bra igen. Men jag vågar inte ens hoppas längre..


Just nu har jag ingen egen häst att rida. Cara har gått på ett välförtjänt sommarlov. Hon är ljuset i mitt liv. Hon är den som håller motivationen vid liv och hon är den som fyller mitt liv med allra mest glädje. Hon tävlade  på jump club i tisdags och hoppade en till felfri runda i 120cm. Hon är så bra så jag får nypa mig i armen för att förstå att hon faktiskt är på riktigt och för att hon faktiskt är min häst. 

Topanga är inne på sin fjärde dag över tiden. Hon mår i alla fall rätt så okej. Men vi längtar efter bebis. 

Isa är fortfarande oförklarligt halt sedan 3-4 veckor tillbaka. Det känns jobbigt.. Min sagohäst liksom. Hon som kom och räddade upp mitt liv i december.

Contendra går och äter gräs med Cara hela dagarna och blir bortskämd på kvällarna med godis, ryktning och ett väldigt massa kliande. 

Jag är återigen tacksam för de vänner som stöttar, tröstar och finns där för mig. Som vill mig väl och som gör att jag aldrig känner mig ensam. 


Kommentarer (0)

Nationaldagen

Publicerad 2017-06-08 00:56:58 i Allmänt,

Igår när vädret var helt fantastiskt så önskade jag att jag var på Strömsholm och tävlade. Jag saknar så innerligt att ha en egen häst att ta till en sådan tävling. Här hemifrån följde jag tävlingarna från jobbet. Jag sörjde även lite att mina hästar är ur funktion. Jag älskar sporten och tävlingarna och det är en viktig del i mitt liv. Samtidigt så älskar jag djuren så mycket mer. Mest saknar jag att ta med min Contendra på tävling. Jag försöker hålla känslan levande men det är en lång tid sedan hon tävlade sist.. 


Efter en stund ute i hagen hos Cara och Contendra så glömmer jag allt vad tävling heter och njuter av deras närvaro. Jag njuter av att se de äta gräs nöjda och glada med pälsen blänkande i solen och där och då så älskar jag livet för en stund. Sen kommer saknaden och ledsamheten tillbaka igen. 

Idag eller nu är det egentligen en ny dag men den 7/6 firade jag och Topanga 8år tillsammans. Hon är så mycket mer än vad jag någonsin har vågat drömma om. Hon är min soulmate, min andra halva och min allra bästa vän. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne och är lycklig varje dag som jag får ha henne vid min sida. Jag får så mycket styrka, tröst, motivation och kärlek av henne att det borde räcka till flera olika livstider. Jag älskar henne med precis allt jag har.

Dagar kommer och dagar går. Ibland håller jag huvudet högt och ibland faller det ner. När det faller så finns mina fina vänner där och stöttar. Jag är tacksam för det fina som finns i livet. 








Kommentarer (1)

Sommarlov

Publicerad 2017-06-02 11:40:01 i Allmänt,

Nu har jag precis checkat ut från skolan för ett långt sommarlov!!! Mentalt har jag redan gått på sommarlov för längesedan men nu är det på riktigt. Bara att jobba på under en period innan landet väntar och jobbtimmarna blir lite färre. 


Topanga är beräknad att gå över tiden 3-4 veckor tyvärr så fölet som var planerat till nästa helg kommer inte ännu.. Hade Topanga varit frisk så hade det inte spelat någon roll men varje dag som hon går såhär stor och tung är tuff. Min älskade svarta prinsessa är återigen så tapper, så tålmodig och så himla duktig. 

Ikväll åker jag till Strömsholm med min favorit Jenny och hennes dotter Eila. Imorgon tävlar jag Virus där. Jag och Jenny måste ta igen lite förlorad tid så vi åker redan ikväll. 

Cara fick två dagar ledigt efter sundbyholm men tränas nu inför sin sista tävling innan hon också får sommarlov.

Min syster fick en ny häst i veckan som vi kallar för Lady och hon är så fin så jag vill ha henne själv. Vi var nere i Skåne i förra veckan och provred henne och vilken känsla hon ger. Sis kommer få så kul med henne!


Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela