Första skoldagen
Idag sitter jag återigen på pendeln påväg till skolan för första skoldagen på nästan 3 månader. Sommaren är officiellt över. Jag börjar min sista termin på arbetsterapeututbildningen och de vanliga rutinerna är tillbaka igen. Att tre månader kan gå så fort men ändå vara så händelserika är fascinerande.
Min sommar började tungt, blev ljusare, blev tung igen osv. Den har tagit med mig på en tids berg och dalbana. Mycket vill jag bara förtränga och aldrig mer bry mig om medan andra saker vill jag hålla hårt inom mig i resten av mitt liv. Det värsta var att förlora den individ som var allt jag ägde och hade. Min Contendra som var så mycket mer än bara en häst. När man är på botten av sitt eget liv så träder vänner fram, vänner som tillsammans har kämpat med mig för min skull. Det är ovärderlig att ha så fina vänner och jag skulle inte ens vara en människa om de inte fanns.
Men denna sommar har också förverkligat en av mina högsta drömmar. Min Topanga som är den största kärleken i mitt liv gav mig fantastiska Amy. Kärleken och känslorna över dessa två går inte att beskriva med ord. Det är kärlek utan gränser. Det är kärlek så stark och det är så ofantligt mycket glädje. De förgyller verkligen alla mina dagar. Men det har verkligen varit hårt slit för att genomföra detta tillsammans med Topanga. Mellan mars och juni när Topanga som var som mest sjuk krävdes det att jag var där 4 gånger om dagen. Jag började vid 06 på morgonen och sista passet brukade bli mellan 22-23. Sömntimmarna blev få, dagarna blev fullspäckade. Men vad glad jag är över att det gick vägen. Över att vi står här idag med en fullt frisk Amy och att Topanga har en livsgnista så starkt lysande igen. Hoppet var litet och det såg stundtals riktigt mörkt ut men den där svarta hästen är en krigare utan dess like.
Amy är inte den enda som tillkom i mitt liv denna sommar utan även Vera. Hon har varit ett riktigt projekt och timmarna för att vinna hennes förtroende har varit många. Men när jag styr in henne på en tävlingsbana eller vänder henne upp mot ett hinder så känner jag mig som hemma. Hon är verkligen en perfekt häst för mig. Det är en fantastisk liten häst. En häst som sprider så mycket glädje. Jag är lyckligt lottad som får förvalta henne.
Att sommaren nu är över känns så sorgligt, livet ute i paradiset på landet får vänta ett år tills nästa gång. Men jag vill tacka alla som stöttat, hejat och funnits där för mig under dessa tre månader i både med och motgång.
