4 veckor, en hel månad har gått sedan mitt hjärta krossades i tusen bitar och Contendra befriades från sin smärta. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Det är en dag jag hatar att jag behövde genomlida. För Contendra är det vad jag tror och hoppas tvärtom, en dag som befriade henne från allt dåligt och tog henne till ett paradis. För om jag tror och känner att det är så blir det lite lättare för mig att acceptera att den dagen var tvungen att komma. Jag vet inte vad som händer efter döden och det har varit ett stort orosmoment under nästan hela mitt liv. Men jag vill tro på att hästar kommer till evigt gröna ängar. Jag vill tro att de lever där lyckliga och aldrig någonsin behöver uppleva smärta igen. Men trots det så finns den bottenlösa sorgen av saknad och förtvivlan kvar. Contendra är verkligen borta föralltid.
Utan min mormor hade jag aldrig tagit mig igenom den där dagen för precis en månad sedan. Hon erbjöd sig att komma och vara med oss och det tycker jag är så himla fint gjort av henne. För mig har det alltid känts som att jag, Contendra och mormor var ett eget litet team. Mormor har stöttat mig under hela denna resa med Contendra både i med och motgång. Hon är den som förutom mig brytt sig mest om Contendra och hur hennes rehabilitering har fungerat. Mormor är också den som verkligen förstår hur mycket Contendra betyder för mig.
Den där dagen försvinner längre och längre bort och smärtan inom mig kommer sakta med tiden också att försvinna mer och mer. Men ännu så finns det så mycket att bearbeta innan jag kan känna glädjen över att ha fått ha haft Contendra i mitt liv. Just nu är sorgen och den där dagen det som lyser starkast inom mig. Det är tufft att förlora en vän som gav mig så mycket att minnas. Men samtidigt ångrar jag inte en dag med min Contendra.
