Malin Åkerström

Vera och jag börjar bli kompisar nu och vi har hittat hur hon vill ha det för att lita på oss. Hon är så himla fin. Det är mycket jobb för att få henne, stark, mjuk och lydig men hon blir bättre för varje dag. Kommande veckor är det uppbyggnad på hennes schema och sen ska vi börja tävla lite smått. Älskar att jobba med henne! 

Cara är inne på sina sista semesterdagar och ska börja sättas igång i veckan. Det ska bli roligt att bygga upp henne här ute innan hon ska börja tävla igen. 

Tillslut så kom beskedet om Isas röntgen vilket inte visade något positivt alls utan en skada på djupa böjsenan i hoven och en lång vila framför sig. Det känns som att detta år tar priset i otur.. Jag frågade Håkan om varför de får en sådan skada och svaret blev "maximal otur". Jag är trött på otur nu, jag behöver inte ha tur men lite flyt skulle faktiskt inte sitta helt fel. I alla fall i några månader så jag hinner bryta ihop och komma igen innan nya bakslag kommer. 

Som grädde på moset så har min hund blivit huggormsbiten och varit inlagd på djursjukhus i 3 dygn. Nu är hon tack och lov hemma igen. Men ändå en grej som ställer till oreda inom mig. Jag älskar djuren och vill inte leva utan dem. Men kärleken gör mig också svag då det är så sårbart. Livet är inte lätt alla gånger. Jag vet att man ska tänka positivt och jag försöker, men ibland måste man också få vara nere och bryta ihop för att sedan resa sig och komma igen. Jag kommer igen det vet jag. Men det har varit mörka stunder på sistone som gör vägen lite svårare. Återigen så tacksam över hästarna och hur mycket de hjälper mig att bearbeta det som varit och är svårt.