Tiden fortsätter att gå
Det går inte en timme utan att saknaden gör sig påmind. Jag vill spola tillbaka tiden och uppleva henne igen. Älskade fantastiska Contendra, det som gör att jag lever vidare är att du är fri nu, fri från smärta.
Tiden fortsätter att gå. Dagarna känns långa och det är verkligen en pusselbit som fattas i mitt liv. Just nu krävs det så lite som att Amys tofflor har ramlat av för att jag ska bryta ihop. Men i nästa stund när Amy sover med huvudet i mitt knä så är livet helt komplett igen. Det är väldiga kontraster och det är mycket att bearbeta. Återigen är jag väldigt tacksam över alla som följer mig genom denna tuffa resa. Alla snälla människor som hört av sig efter Contendras sista andetag och bara finns där. Det finns inget som hjälper så mycket som att inte känna sig ensam och jag är inte ensam.
Natten mellan onsdag och torsdag i förra veckan hämtade jag en ny stjärna. Ett brunt litet 8-årigt sto som kallas Vera. Hon är verkligen fantastisk men vi har en del att jobba med. Först ska jag lära henne att förstå att jag kommer att älska henne precis som jag älskat alla mina hästar och aldrig göra henne illa. Det känns roligt med ett nytt projekt och jag är så glad över den positiva energi hon sprider hos mig.
Cara är fortfarande på sommarlov tills nästa onsdag. Jag längtar tills hon ska igång igen. Hon och Isa strosar omkring på landet och gör inte allt för mycket vettigt om dagarna. Isa var på magnetröntgen i förra veckan och vi väntar på svar från den..
Just nu är alla hästar på landet utom Topanga och Amy så timmarna i bilen blir många och bensinräkningarna höga. Jag vill så gärna bara vara på landet och glömma den där världen utanför vår lilla ö. Här finns en harmoni som gör det lite lättare att andas och finnas till.
