Malin Åkerström

Min bästa vän och livs största kärlek finns inte längre. Det är så obegripligt och fruktansvärt sorgligt att det är svårt att förstå. Det går inte heller att förstå att jag i resten av mitt liv ska klara av att leva utan henne vid min sida. Måndagen den 4 december 2017 strax före klockan 19 på kvällen tog Topanga sitt sista andetag. Där och då infann sig en bottenlös sorg som är så svår att hantera. Jag ska försöka sätta ord på känslorna och resan tillsammans med Topanga som varit min högre hand och andra halva i nästan 9år. Det är svårt att skriva för alla tårar som förtvivlat rinner ner för mina kinder. Jag skriver i omgångar för att det ska bli lättare. Jag vill skriva för att minnas henne och bearbeta den svarta period som nu präglar min tillvaro. En tillvaro utan hon som varit mitt allt. Hon som var meningen med allt. 

Jag var nyfyllda 16 år gammal när jag för första gången träffade henne, en svart liten 6-årig prinsessa. En häst med ögon snällare än några ögon jag tidigare sett. Topanga var kanske inte var den häst jag egentligen letade efter men nu kan jag med handen på hjärtat säga att hon var så mycket mer än vad jag någonsin vågat drömma om. Det var något som jag fastnade för hos henne. Kanske det var de där snälla och vänliga ögonen. Min blev hon i alla fall och det är de bästa beslutet som jag tagit i mitt liv. Året var 2009. 

Resan med Topanga är verkligen som en lycklig saga. Hon var min bästa tävlingskompis men också min allra bästa vän. Under våra år tillsammans på tävlingsbanan har hon sett till att vi har fått galoppera först på ärevarv hela 33 gånger blandat med en mängd andra priser. Ofta visste jag när jag gick in på banan att jag skulle vinna. Jag visste vilka omhoppningar som passade henne bäst och Topanga älskade omhoppning. Hon tände till av att få galoppera på och svänga så snävt som det bara gick. Ibland svängde hon snabbare än mig när hon förstod att det var omhoppning på gång. Sällan satte hon en fot fel. Ibland vann vi flera klasser i rad. Vi har tävlat upp till 130cm tillsammans och högre skulle vi aldrig pressa henne att hoppa. Hon har ett så himla stort hjärt och vill så väl hela tiden så jag vet att hon skulle försöka även om kapaciteten inte skulle räcka till. 

Hemma i vardagen har Topanga alltid varit min trygghet, min solstråle och den som jag alltid vänder mig till om jag är ledsen. En tur i skogen tillsammans med henne har fått vilken grå och jobbig dag som helst att lysa, hon har alltid förvandlat mina tårar till ett leende. Våra skogsturer har varit mina höjdpunkter i veckorna. Det har också varit min terapi. Vi har susat fram snabbt som vinden genom skogar och på öppna fält. Vi har busat barbacka och varje gång skrattar jag så jag får  ont i magen. Känslan på hennes rygg är magisk. Hon är så fruktansvärt fin att rida. Vart jag än har befunnit mig så har stunderna med Topanga alltid varit hem för mig. Hon har tagit mig igenom alla tonårskriser och hon har tagit mig igenom sorgerna efter Sessan, Candy, Wicky och Contendra. Hon har lärt mig så oändligt mycket om mig själv, om livet och vad riktig kärlek innebär. Jag har älskat henne så gränslöst mycket genom åren. Sådär mycket så tårar kan rinna av glädje över den fantastiska kärlek hon låtit mig få uppleva. Men nu när hon inte finns här hos mig, vems päls ska då torka mina tårar? Tårarna som förtvivlat rinner av saknad efter henne... 

Jag har haft många hästar genom åren, alla har de betytt mycket och alla har jag älskat på ett eller annat sätt. Men ingen kärlek kan mätas med den till Topanga. Jag är livrädd för att aldrig känna så starkt för något igen. För relationen till min Topanga har varit så himla vacker. Hon gör mig rörd och varm i hela själen, varm av glädje och kärlek. Jag gör allt för henne. Hon skulle få min högra arm om det skulle kunna rädda henne. Det fina är att jag vet att Topanga gör allt för mig också. Hon har gett mig hela hennes själ. När jag är ledsen och bara måste krama hennes hals för att jag vet att det blir bättre då så slutar hon att äta och står blixtstilla i väntan på att jag ska bli tröstad. För mig är hon nästan mänsklig. Det känns som att hon förstår mig. Det känns också som att jag kan prata med henne. Kanske är det för att vi har varit ett team under så lång tid som vi förstår varandra så väl men jag tror också att hon är extremt klok min Topanga. 

I maj 2016 skadades Topanga. Framtiden som ridhäst var osäker. Chanserna var faktiskt väldigt små men att behålla Topanga var såklart ett självklart alternativ för oss. Hon är ju hela min värld och bara hon finns i mitt liv så ger hon mig så oändligt mycket glädje. Hoppet om att hon skulle bli frisk fanns också där. Vi bestämde oss för att betäcka henne för att ge henne en lång vila. Jag och mamma har alltid drömt om ett föl och vi har länge pratat om att det vore häftigt med ett föl efter Topanga då hennes psyke och ridbarhet är långt utöver det vanliga. Dräktig blev hon också på andra försöket med hingsten Heartbeat. En lycka så stor men också en rädsla efter Weni Widi Wici som dog i förlossningen. Efter en sommar på landet flyttade vi Topanga till våra vänner Maria och Jacobs lösdrift. En stor nybyggd ligghall och skötsel i världsklass för att vara lösdriftshäst erbjöds hon där. Jag var också där och pysslade och matade henne med morötter varje dag. Hon trivdes så himla bra och jag älskade våra stunder när vi myste och spenderade tid tillsammans. 

Återigen kom ett bakslag som kastade om hela min och Topangas tillvaro i mars i år. Min då nya häst Isa var halt och jag kände mig ledsen över det så jag ville åka och söka tröst hos Topanga som så många gånger förut. Redan när jag med hjälp av lampan på mobilen ser henne liggandes på håll i ligghallen förstod jag att något inte stod rätt till. Det var en mörk fredagskväll och mörkare än vad den till synes såg ut att vara blev den. Efter en kraftansträngning tog sig Topanga upp till stående. Tack och lov hade jag min kompis Tova med mig för om inte hon puttade på Topanga hade vi aldrig fått in henne i stallet. Fötterna ville inte bära henne och hon rörde sig på ett sätt jag aldrig tidigare hade sett hos en häst. Paniken växte inom mig. Vad var felet? Håkan svarar som vanligt dag som natt när jag ringer. Han vet att jag inte ringer obekväma tider om det inte är kris. Det här var kris! Dagen därpå kom han ut och konstaterade att hon hade fått dräktighetsfång. Jag fick inte fram några ord för alla tårar, jag hade befarat att det skulle vara något sådant men jag har ingen erfarenhet av en häst med fång. Nu känns det som att jag kan allt. Jag läste på i timmar om fång, dräktighetsfång tillhör en ovanligare grupp av fång. Jag åkte omedelbart och köpte  600kg Hö som är anpassat för fång och jag började att kyla benen på Topanga. Den senaste forskningen visar att kyla av benen från knäet och hela vägen ner längs hoven så ofta som man kan hjälper till att stanna av ett fånganfall. Det hjälper också till med smärtlindring. Svårigheten var att Topanga alltid var tvungen att stå på extremt mjuk bädd och inte fick lämna boxen. Vatten är det bästa sättet att kyla benen på. Jag köpte baljor och la en massa tvättsvampar i botten för att det skulle vara mjukt och satte ner fötterna där i med iskallt vatten. Topanga snällast i världen som hon är kunde stå så i timmar. Jag gjorde detta 4 gånger om dagen och 30 minuter åt gången. Första passet vid 06 och sista passet för dagen vid 22-23.  Efter att hon hade stått i vatten hade jag ett schema för vilka kylpreparat jag satte på. Jag har testat allt vad lera, isbalsam och kylspray heter.

I början av det första fånganfallet innan smärtlindringen började hjälpa låg Topanga ner i boxen, helt utslagen på sidan men med en blick full av skräck och ett otäckt ljud kom från hennes mun. Jag trodde att hon höll på att dö, jag kände hur jag var tvungen att gå ut för jag kunde knappt andas längre. Ångest och tårar tog över hela mig. Jag har aldrig känt en förtvivlan av hjälplöshet så stark förut. Jag kunde inte hjälpa henne, hästen som betyder hela min värld för mig. Hon led och jag var bara maktlös. Men medicinen började att hjälpa henne och allt mer förvandlades hon till sig själv igen. Att medicinera ett dräktigt sto står på alla medicinsidor att det inte rekommenderas. Men det fanns inget alternativ. Det var 3 månader kvar till beräknad fölning. Håkan och Topangas hovslagare hjälpte oss så mycket. De sökte också efter all forskning man kan hitta om fång på dräktiga ston och frågade personer i sina omgivningar som handskats med denna typ av fång tidigare om tips och råd. De åkte förbi stallet själva ibland för att kolla till henne, ta prover eller forma tofflor av frigolit till hennes fötter. De var ovärderliga i sitt engagemang och de gjorde detta för att Topanga är en speciell häst för oss alla. Hon gör ett sådant avtryck hos människor hon lär känna. Jag är evigt tacksam för all hjälp vi fick. Ofta ringde de och frågade hur hon mådde och mitt i allt det tragiska så kändes det så fint att fler än mig brydde sig så mycket om Topanga. 

Efter många veckor i Box och ett bakslag till när medicinen slutade att hjälpa och vi fick byta preparat fick Toapanga stå i en liten ruta på ridbanan ett par timmar om dagen. Det var hennes bästa stund varje dag. Hon har alltid älskat att vara ute så att låsa in henne kändes så elakt. Jag hoppas innerligt att hon förstod att vi försökte hjälpa henne för om någon häst skulle förstå så är det hon. Ofta kommer en vändning efter fölning. Dels för att hon skulle bli lättare men också för att hela hennes ämningsomsättning skulle ändras. Vi längtade innerligt efter fölet på flera olika sätt. 

Den 17/6 en lördagskväll födde hon vår lilla Amy. Hon var så duktig och den lycka som lyste i hennes ögon när hon hälsade på Amy för första gången kommer jag aldrig att glömma. Hon var verkligen en lycklig och oerhört duktig mamma. Jag hade inte förväntat mig något annat egentligen. Jag visste att hon skulle vara världens bästa mamma. 

Topanga fick en sista sommar på landet i somras. Hon hade ett perfekt boende där hon kunde vara ute eller inne hur mucket hon ville. Hon kunde gå normalt igen och stegrade och busade ibland. Men det var inte slutet på en tuff period.. Det var bara ett litet andrum där vi fick njuta en stund innan nästa bakslag kom. Fånganfallen radade upp sig efter varandra och vi försökte allt för att hålla henne på benen. Nu fanns det ju också ett litet föl som behövde sin mamma att förhålla sig till. Topanga blev successivt sämre mellan varje fånganfall och jag behövde förlita mig på våra veterinärer som hade koll på henne för att de skulle säga när det inte gick längre, innan hennes liv förvandlades till ett enda lidande. Jag som tagit hand om henne flera gånger varje dag har haft svårt att acceptera att hennes livssituationen har varit uthärdlig. För mig är det inte okej att hon vissa kvällar stapplar sig in i stallet. Mitt stora hjärta, jag vet inte hur många gånger jag ringt till mamma eller mormor i ren panik över hennes tillstånd och över rädslan att detta inte skulle få en positiv och ljus vändpunkt. Jag kan liksom inte sig mig själv i ett liv utan Topanga. Hur jobbigt det än är att acceptera att hon kommer att fattas i mitt liv så växte beslutet fram. Hennes välmående måste alltid vara i första rummet. En dag när jag var inne på kliniken med en annan häst frågade Håkan som så många gånger tidigare hur det var med Topanga... Jag behövde inte svara, vi tittade på varandra och båda visste att det här är inte hållbart längre. När marken fryser och blir hård ute kommer Topanga inte kunna ta sig fram. Utan att vi egentligen behövde säga några ord fattade vi ett beslut. Tacksamheten till Håkan som veterinär är så stor. Han låter mig bestämma och han gör sitt yttersta för att uppfylla mina önskningar. 

Hur tar man farväl en sista gång av någon som man älskar så gränslöst mycket? Det finns inget svar. Jag spenderade hela Topangas sista dag i livet tillsammans med henne. Jag försökte ta vara på allt som har med henne att göra. Jag analyserade hennes blick en gång till, hennes söta öron och den fluffiga vinterpälsen. Jag är livrädd för att glömma, jag vet att jag aldrig kommer att glömma henne men jag vill minnas varje detalj, hennes lukt och allt som har med henne att göra. På eftermiddagen tog jag in henne och Amy. Jag satt i boxen i flera timmar innan Håkan kom och satte sig bredvid oss. Topanga hade hunnit äta 4 påsar morötter och 2 påsar äpplen. Min fina vän Jenny var där för att hjälpa Håkan, mamma och mormor var också där. Nu var slutet på min favoritsaga nära. År, hade blivit till månader, till veckor, till dagar, till timmar och nu endast till minuter kvar på vår resa. Topanga fick en spruta med lugnande och jag visste att nu kommer hon att somna till och aldrig mer bli sig själv igen. Men jag var inte redo att låta henne gå ännu. Jag stod med hennes huvud i min famn och höll det fast, jag höll i så att ingen skulle kunna ta henne ifrån mig. Det var den värsta stunden i hela mitt liv. Känslorna härjade omkring okontrollerat inom mig. Jag visste att snart kommer de inte vilja vänta längre, snart kommer de att ta henne ifrån mig. Jag var fruktansvärt rädd, så rädd för att förlora henne men också livrädd för att hon skulle ropa efter Amy. För om hon skulle göra det så skulle jag aldrig bli hel igen. Tillslut kom mormor och lossade mitt grepp om hennes huvud. Jag berättade att jag älskar henne mest i hela världen och pussade henne bakom örat i den fluffiga pälsen en allra sista gång. Lugnt gick hon iväg och jag satt kvar hos Amy, förtvivlat ledsen men jag försökte vara stark för Amys skull. Hon behövde mig nu. Nu blev hon av med sin mamma som också var hennes favorit och stora trygghet här i livet. Topanga somnade in lugnt och stilla i sin hage tillsammans med Håkan, Jenny och Mormor, mina favoritpersoner. 

Jag känner en sådan enorm tacksamhet över att ha fått spendera nästan 9 år tillsammans med en individ som Topanga. Varje liten del av mig kommer att älska och sakna henne tills den dag vi möts igen. Jag hoppas innerligt att vi möts igen. Jag har aldrig upplevt en saknad så stark förut som den som präglar mitt liv just nu men jag är också lättad. Jag är lättad över att hon inte lider mer. Att hon aldrig ska behöva stappla ett endaste steg till. Att hon har det bra nu. För hur jobbigt och svårt det än är så har det ingen betydelse om hon har det bra för det är det allra viktigare för mig. Tack kompis, tack för allt och sov gott där uppe och håll koll på oss. Vi tänker på dig hela tiden och är stolta över allt du har gjort. Du har varit ovärderlig och helt fantastisk.