Malin Åkerström

Jag njuter och ler mig igenom dagarna efter ännu en helg som blev sådär enormt mycket mer än förväntat. I fredags efter jobbet motionerade jag hästarna innan jag packade in Vera och Lady i transporten och styrde mot Sundbyholm tillsammans med min lillasyster. På lördagen anlände Therese med Nova och Diva. Lite senare kom även mamma som behövde fixa Cara och småtjejerna hemma först. Jag och min syster är verkligen ett dreamteam på tävling. Vi uppskattar att pyssla, putsa, borsta och fixa med hästarna på samma sätt och hon känner till mina hästars egenskaper och deras olika rutiner. Hennes Lady är den mest godhjärtade hästen som hela tiden utvecklas och i helgen startade både hon och Maria sin livs första 130cm med klart godkänt resultat. Jag känner mig mållös över hur mina tjejer presterade och levererade. Jag känner mig så tacksam för hur de krigar och gör sitt yttersta för att hoppa felfritt. Resultatet blev 7/7 felfria rundor och pris i samtliga klasser varav två var vinster.

 

Nova som gjorde sitt livs första meeting skötte sig så himla bra i allt och har tagit ett stort kliv fram i sin utveckling. Hon hoppade 100, 110 och 110cm och samtliga klasser felfritt och med väldigt fina språng. Det finns så mycket potential i henne men hon behöver fortfarande rutin. Hon har faktiskt hoppat alla årets hittills 6 starter felfritt. Liten börjar bli stor. Hon fick även titeln som veckans vikarie som ställde upp på en av Divas prisutdelningar och en av Veras. Varken Diva eller Vera tycker att prisutdelningar är så speciellt roligt.

 

Diva har inte hittat på ett endaste bus under helgen och hoppat både snabbt och felfritt. I lördags vann hon 110cm med nästan 5 sekunder och i söndags vann hon 120cm. Det var vår första 120 sedan hon kom tillbaka till mig och är faktiskt en klass hon inte tagit sig runt en endaste gång sedan hon åkte hem från min i december 2016. Det känns så roligt att hon krigar med mig och tycker att det här med hoppning är roligt igen. Jag hade en så bra känsla i 120-klassen. Hon var som en liten tiger men ändå så lyhörd på mina signaler. På två månader har vi ridit ihop 4 segrar vilket känns fantastiskt när hon inte velat hoppa de allra lägsta klasserna för bara ett par månader sedan. Får man Diva med sig så ger hon verkligen hela sitt hjärta och i mitt hjärta kommer hon alltid att ha en speciell plats.

 

Glädjen över Vera är svår att sätta ord på. Jag tror att jag drömmer för jag har aldrig haft en häst som henne förut. Hon är förmodligen den minsta hästen på hela tävlingen men när jag styr henne mot hinder efter hinder så växer hon och ingenting känns svårt. I lördags inledde vi med att hoppa 130cm och hon hoppade felfritt och blev placerad som nr 8a. Jag red en lugn runda och tyckte att Vera hoppade som en på miljonen och ridningen kändes bra. Hon är en het häst med mycket energi så det gäller att försöka hålla henne lugn och inte rida fort även om det lockar i tidshoppningar. I söndags hoppade vi vår andra 140-klass. Hon flög runt i den klassen och hoppade så väldigt bra. Hon rörde inte en bom och återigen blev det en felfri runda och denna gång räckte det till fjärdeplatsen. På två starter i 140 har hon alltså kvalat till 150 och svår hoppning. Jag får nypa mig i armen för Vera är verkligen en once in a lifetime horse. Den resa vi gjort det senaste året är verkligen speciell och jag är evigt tacksam över att jag tog chansen med henne. Hon kom in i mitt liv av en slump och det kommer jag aldrig att ångra. Vera är en unicorn och kärleken till henne är enorm.

 

Jag sitter återigen och tittar på filmerna om och om igen och ler för mig själv på mitt kontor på jobbet. Jag ska glädjas och vara lycklig så länge som det bara går för man vet aldrig när det vänder. Just nu finns det så många glädjeämnen i mitt liv. Sommar på ingång, långa och ljusa kvällar, Cara känns superfin efter sitt lilla break, mina fantastiska föl (1-åringar), Diva hemma i stallet och så möjligheten att få uppleva Vera. Genast känns sorgen över Isa lättare att ta. Isa som skulle vara min häst i högre klasser. Att jag på sikt kommer kunna ta ett föl efter henne känns också så roligt även om jag allra helst skulle vilja ha henne som tävlingshäst. Det känns som att hårt arbete och tålamod faktiskt lönar sig mellan varven. Jag älskar att tävla och få strosa omkring på tävling från morgon till kväll och spendera timme efter timme i hästarnas sällskap. Jag älskar all träningsplanering inför tävling, att förbereda och fixa. Jag älskar att komma hem och låta hästarna gå ut i stora hagar där de kan beta gräs hela dagarna som tack för deras insats. Jag älskar hur Amy och Lisa alltid välkomnar mig och att få krama deras halsar och drömma om vår framtid tillsammans. Jag är lycklig!

Förra veckan gick så väldigt lätt. Tack Vera för att du gav mig ett glädjerus jag aldrig kommer att glömma. Jag har levt mig kvar i känslan som jag tog med mig hem från Falun och varje dag har jag kramat Veras hals en extra gång och viskat till henne att jag är evigt tacksam. I måndags sa jag till min hovslagare att Vera är förlåten om hon bråkar med bakfötterna för just nu är hon förlåten för allt, han var dock tveksam till det men jag mutade med morötter och skorna kom på. Hon känns också så väldigt fin att rida just nu. Vi red lite lättare pass i förra veckan men trimmar nu på igen inför helgens tävlingar på Sundbyholm. Jag njuter av att ha henne i mitt stall och alla dagar när jag kämpade i timmar för att ens komma ombord på hennes rygg ligger liksom så långt bort i minnet. Hon är stjärnan som får den där extra godisbiten och extra långa stunden med ryktborsten.

 

Diva trimmar också på inför helgen då även hon åker med till Sundbyholm. Jag tror att hon börjar förstå att vi är bästa vänner. Hon blir mer och mer sig själv och sakta byggs hon upp igen. Vi skyndar långsamt och både hon och jag njuter av alla stunder vi susar fram över fälten. Det här med att gammal kärlek rostar aldrig är verkligen så sant som det är sagt. Diva kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

 

Cara min älskade Cara har vilat i knappt två veckor och har precis börjat att sättas igång igen. Hon har haft en växtperiod och ligger mest och sover om dagarna. Orolig som jag är har jag tagit blodprover på henne och Håkan har gått igenom hela henne och hon har fått lite hjälp i bakknäna. Inte för att hon var halt men för att hon har så väldigt långa bakben och hoppar så mycket och blir lite trött, speciellt nu i samband med att hon växer. Jag känner att jag har misslyckats i hennes träning men Håkan insisterar om att jag inte kan ha påverkat det. Det känns skönt att höra även om det är tråkigt att hon behöver ett break nu mitt i säsongen. Om jag ska vara ärlig så bröt jag ihop totalt innan hennes veterinärbesök. Besöket ägde rum en vecka efter att jag var inne med Isa och hon blev utdömd. Det kan vara det mest hatade ordet jag vet och för mig målas tankarna upp inom mig, tankar om att Cara inte heller skulle bli frisk. Katastroftankarna tog över kontrollen över mig. Jag känner mig bränd på skador. Tack och lov var det inget allvarligt med Cara och lättnaden över det är stor.

 

Isa har jag idag lämnat på Lövstas seminstation då hon verkar ha gått in i brunst. Det är inte mitt föl som ska tillverkas eftersom hon är utlånad. Men hon bor fortfarande hemma och ska betäckas med Lövstas Crown Z så därför sköter jag skjuts dit osv. Jag kommer såklart bli väldigt avundsjuk på fölets ägare och det suger verkligen att jag inte kan få alla Isas kommande föl (om det blir några). Men han som kommer att låna henne känns så bra och jag hoppas att jag kommer att känna mig trygg med den skötsel hon kommer få när hon flyttar till Dalarna. Jag som blivit ganska bra på att leva på hoppet kollar fortfarande hennes hälta flera gånger i veckan i hopp om att den ska försvinna och hon ska kunna återgå till sitt liv som tävlingshäst.. Jag vet att hältan förmodligen blir bättre nu när hon vilar men att den inte tål belastningen för ens lättare ridning. Men jag vill ändå hoppas för jag älskar henne och känslan hon ger mig.

 

Dagens bildbomb är på mina små älskade prinsessor som är så oerhört viktiga för mig. De gör sina träningar inför framtiden och är både två så trygga i det mesta jag utsätter de för. Amy som verkligen är liten och tuff och tror att hon kan allt. Lisa lite ängsligare och mildare med ett så himla vänligt temperament.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur summerar man en helg som min i Falun? När resultaten blev så mycket mer än vad jag vågat hoppas eller ens drömma om. Denna måndag vaknade jag med ett leende och med lätta steg tog jag mig till jobbet. Det är fortfarande svårt att förstå vilka framgångar Diva, Virus och Vera har tagit med mig på under helgen. Jag är så lycklig och försöker ta in allt och njuta av ögonblicket. Jag längtar tills jag slutar så jag får åka och skämma bort i alla fall två av de tre stjärnorna och jag är övertygad om att Virus blir bortskämd på sitt håll.

 

Vi backar bandet tills där helgen började. I fredags tog jag efter jobbet mitt pick och pack och styrde bilen med Vera och Diva bak i släpet mot Mockfjärd. Som vanligt blir vi varmt välkomnade och omhändertagna av Åsa. I lördags inledde Diva våran tävlingshelg på dalahoppet. Hon hoppade snällt och fint runt sin 115cm klass med ett nedslag i omhoppningen och just nu är det en vinst bara hon uppför sig bra och tar sig närmare den hon varit. Väldigt nöjd med hennes inledning på helgen. Att sedan få hänga med alla härliga människor från Gagnef och pyssla om hästarna i väntan på Vera och Virus starter är också så uppskattat. Vera hoppade en 130 cm klass som var avd b till 135cm klassen. Ridningen kändes bra på henne vilket var skönt efter några starter där jag inte riktigt fått till det. Felfritt susade hon i mål och kändes så fin. Virus hoppade sedan 135cm klassen och även han susade i mål felfritt och tiden räckte till en fjärde plats. Han kändes verkligen perfekt. Redan här kändes helgen otroligt lyckad.

 

Söndagen inledde vi med 140 hoppning med winning round. Vera var först ut av mina hästar och debuterade på höjden. Hon rörde inte en bom och bostavligen flög över hinder efter hinder, felfritt och vidare till winning round. Snabbt byte av häst för att hinna rida fram Virus. Tacksam till alla som hjälpte mig att rodda i allt kring hästarna och promenerade med Vera medan jag red Virus, hjälpte mig att hoppa fram osv. Fantastiska människor både ifrån min hemmaklubb och från Gagnef. Att Virus också skulle hoppa runt felfritt trodde jag inte, inte för att han inte kan men för att jag redan haft så tur under helgen. Jag fick snabbt hoppa av honom efter hans felfria runda för att börja rida fram Vera på nytt inför omhoppningen. Jag startade som nr 4 och 5 av 6 starter i winning round och det var 4 placerade i klassen. Domaren gav mig 3 minuter på mig att byta häst mellan mina egna starter. Omhoppningen höjdes och majoriteten av hindren var nu 145cm höga. Lilla Vera hoppade till månen och tillbaka och lika felfritt som i första rundan. Dubbelt felfritt i sin livs första 140-klass och dessutom med winning round. Jag kände mig mållös men fick snabbt byta tillbaka till Virus för att hinna ta ett språng på framhoppningen innan han hoppade omhoppningen. Han gjorde verkligen sitt yttersta för att hoppa felfritt men en bom föll helt på min bekostnad men han var snabbare än Vera. När sista ryttaren rev och jag insåg att Vera vann var det verkligen en så häftig känsla och extra häftigt då Virus tog hand om fjärde platsen idag också. Jag har aldrig vunnit en 140-klass tidigare, att jag skulle göra det i Veras debut trodde jag absolut inte heller. Att få rida in på prisutdelningen med dubbla priser var mäktigt. Jag var så lycklig, så obeskrivligt lycklig. Det var som att leva i en dröm.

 

Tur det blev en liten paus innan Diva skulle hoppa sin avslutande 115cm klass så jag hann landa lite och sedan ladda om. Jag kände att oavsett resultat så var helgen verkligen perfekt. Diva var på hugget och studsade framför hindren i iver över att få hoppa dem. Hon ville absolut inte vara sämre än de andra och hoppade runt felfritt och vann hon också. Jag är så glad över att jag mer och mer kan rida henne på det sätt jag gjorde förut under våra glansdagar och jag är så glad över hennes glädje att få göra detta. Det är en lång väg för att vinna tillbaka hennes förtroende men vi är helt klart på väg i rätt riktning.

 

Jag kollar på filmerna från 140 klassen om och om igen. Jag älskar känslan de ger mig. Jag älskar när Virus går i mål felfritt och Åsa ropar så högt så hela Falun borde ha hört henne. Jag älskar att vi gläds tillsammans. Jag älskar när jag går i mål i Veras winning round och vet att vi kommer bli placerade som topp 3. Att få tävla kommer alltid att vara min definition av livskvalitet. Jag ska fortsätta att vara lycklig över denna helg och jag ska minnas den varje gång jag stöter på motgångar. Vi har alla med och motgångar och just nu är jag verkligen high on life. Hoppas att det håller i sig efter Caras veterinärbesök imorgon..

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är med stor sorg som min och Isas karriär inte kommer bli vad jag önskat och drömt om. Isas rid och hoppskor är lagda på hyllan. Hennes skada är tillbaka och den läker inte. När hoppet lyste som starkast och Isa hoppade bättre än någonsin så kom vändpunkten som har plågat mitt inre de senaste två veckorna. Det var för två veckor sedan när jag precis som alla andra dagar känner igenom hennes ben direkt när jag kliver in i stallet kände att hon var varmare i det ena. Precis det jag fasat för enda sedan den där dagen i februari när hon plötsligt var halt en dag och frisk dagen efter. Gick då direkt ut för att se hur hon rörde sig och mycket riktigt så var hältan tillbaka. Vi har låtit det få lite tid för att se hur det utvecklar sig innan jag åkte till min hjälte Håkan i onsdags. Trots att han inte kan laga Isa så är han faktiskt en hjälte för mig för han finns alltid där och stöttar oss. Jag kan se hur han också blir besviken när vi inte lyckas trots all tid vi har lagt. En stor lättnad är att Isa inte ska dö, Isa ska få njuta av hästlivet i förhoppningsvis många år till och med lite tur kommer hon att bli mamma till några fina föl. Tyvärr måste Isa lånas ut till avel till en början. Jag önskar så att hon kunde stanna hos mig och få massa föl men jag har inte den ekonomiska möjligheten. Ibland hatar jag pengar.

 

Det är svårt att ta in och acceptera att Isa inte blir frisk. Jag som ändå känner mig relativt van vid att få sådana besked har ändå svårt att förstå. Det är när tiden kommer ikapp mig som sorgen kommer. Två nätter har jag nu legat och grubblat, oroat mig och låtit tårarna rinna för att sedan gå upp, ta mig till jobbet och rodda i allt som måste fixas och organiseras inom kort. Jag annonserade ut Isa på min facebook och intresset har varit mycket större än vad jag trodde. Jag har haft förhör med olika intresserade människor för att välja ut den plats där Isa ska kunna få den bästa möjliga tid. Min älskade Isa, det skär i hjärtat över vetskapen att hon inte kommer stå i stallet och gnägga efter godsaker när hon ser mig. Det gör ont att våra fredagsturer i skogen aldrig mer kommer att bli av. I helgen skulle vi göra tävlingscomeback, Isa kändes så fin och redo.. Det är som att falla på målsnöret. Isa kommer att vara kvar i vår ägo men hon kommer att flytta och den vetskapen skrämmer mig. Tänk om hon inte trivs? Tänk om det inte blir så bra som jag försöker att försäkra mig om att det ska bli?

 

Jag försöker att vara stark, att se det ljusa. Det gör jag för mammas skull. Jag vet att hon blir ledsen om jag är ledsen och hon är såklart också ledsen över Isa. Jag önskar så att Cara var mer pålitlig för mamma hade älskat att rida henne. Men mamma får bara rida på snälla hästar, sådana som Isa. Jag har blivit rädd för skador. Ringer mamma eller någon som kan vara i stallet så går mitt hjärta i 180. Jag är livrädd för att de ska säga att hästarna har gjort sig illa. Jag överanalyserar allt. 

I helgen är jag väldigt låg. Igår när jag styrde bilen hem från tävlingar i Enköping så grät jag hela vägen hem. Jag grät så det var svårt att se vägen jag körde på. En dålig tävlingsdag där både Cara och Vera hade ett par nedslag var fick bägaren att rinna över. Cara som varit felfri hela året var inte riktigt sig lik och första tanken är såklart om hon har ont.. Vera galopperade en kurva i korsgalopp på framhoppningen och direkt trodde jag att hon kanske hade ont i ett bakben. Jag är bränd på skador och minsta lilla får mig att oroa mig. Jag lät min sorg över Isa gå ut över tävlingsresultaten för jag har försökt att vara stark över Isa. Vad gör ens ett par rivningar när Isa aldrig mer får hoppa ett hinder? Min snälla okomplicerade och älskade Isa. Jag la mig i hagen hos Amy och Lisa när jag kom hem. Jag struntade i att mina finaste vita ridbyxor skulle bli smutsiga av gräsfläckar för jag behövde få koppla bort allt negativt laddat och samla energi. Amy kom såklart så fort hon såg mig med Lisa på släp och när de pussade och slickade på mig så var det betydligt lättare att torka tårarna för en stund. Jag försökte att påminna mig själv om att Cara och Vera är samma hästar som jag åkte till tävlingen med. Att de egentligen hoppade bra båda två, att turen inte alltid är på ens sida. Men jag hade hoppats att veckans dos av oflyt hade nått sin kvot innan jag åkte till tävlingen. 

Idag var det med tunga steg som jag tog mig till stallet strax efter kl 07. Energin är obefintlig och ögonen svullna efter gårdagens hav av tårar. Men solen skiner, Amy och Lisa är min energibank. Hur trött och ledsen jag än var igår så lasttränade jag de och jag blir verkligen stolt över hur lugna och trygga de är i allt jag utsätter de för. Jag ska försöka ha en kravlös dag, njuta av att jag älskar mina hästar till månen och tillbaka men samtidigt tillåta mig att vara ledsen. Imorgon är en ny vecka med nya tag.