Malin Åkerström

Inomhussäsongen har tagit form och samtliga hästar har gjort sina första inomhusstarter. Känns så roligt, tävlingarna är verkligen något som lyser upp i novembermörkret.  Vardagen är hektisk och just nu är jag tröttare än vad jag trodde var möjligt men med tjejer som mina sätter de guldkant på min vardag i alla fall.  

 

Diva har hunnit med två tävlingar där hon har hoppat fint men med 4 fel i sina starter då ngn liten rackare till bom har ramlat. Efter i stort sätt en eller flera vinster vid varje tävling så känns det faktiskt lite ovant. Men hon hoppar glatt det jag styr henne på och samlar på sig självförtroende vilket betyder så mycket mer. Tänk vad mycke tid jag har fått spendera med henne trots att hon inte är min häst. Hon är en solstråle i min vardag.

 

Luna har gjort en inomhusstart som också blev hennes sista start på säsongen. Det var hennes livs första inomhustävling och hon hoppade runt en 110-klass med ett nedslag. Duktiga och fantastiska Luna. Hon är så bra på tävling så trots en kort sässong där hon endast har varit på tre tävlingsplatser så känns det bra att fokusera på träning istället för tävling för att bygga upp henne inför nästa år. Hon ligger en klass under sin årgång men det gör absolut ingenting. Hon hade kunnat hoppa 120-klasser nu men jag vill inte chansa eller stressa på något med en häst som henne för hon har verkligen allt i sig för att kunna bli en riktigt bra tävlingshäst. Vi tränar på nu och jobbar med styrka och ridbarhet för att kunna klättra upp i klasserna nästa år. Luna har verkligen tagit en stor plats i mitt hjärta. Hon har fyllt en tom pusselbit i mitt liv.

 

Vera och Virus inledde inomhussäsongen efter 6 veckors paus från att utomhussäsongen avslutades men båda startade upp den i fin form. Virus hoppade till sig en fjärde plats i 140!! och Vera kom 7a i samma 140-klass. Vera hoppade även fint och felfritt i sin warm up 125-klass. Magiska V och V som axlar rollen fint som mina första hästar på tävlingsbanan. Åsa kommer som alltid med ett leende och ser till att Virus håller sig mjuk och fin. Så roligt att vi delar på glädjen efter framgångar vilket verkligen ger dubbelt utslag när man kan vara lyckliga tillsammans. Vera har sina specialla behov och önskemål men hoppar man som den stora stjärna hon är så får hon mer än gärna sina önkemål uppfyllda. Jag får nypa mig i armen efter en runda med henne för jag vet att hon är en once in a lifetime horse.

 

Jag har hunnit starta en klass var på två skimmlar också, en som kallas för Bobbie och så Åsas Bosse som jag hade och red in för några år sedan. Jag lever efter mottot "ju fler desto bättre" så det är alltid roligt att få förtroendet att styra runt nya bekantskaper. Bosse hoppade felfritt i sin klass och Bobbie hade ett ner. På tal om att ju fler desto bättre är ett bra motto så har jag faktiskt fått hem en ny häst till mitt stall. Det är 6-åriga stoet Dynamite som kommit för att tränas och utbildas under en period. Det är runstens häst och faktiskt den största häst jag har sett tror jag men hon är så trevlig på alla sätt och vis.

 

Amy och Lisa går fortfarande ute på lösdriften då nätterna är så milda och de har en väldigt bra ligghall. Vi pysslar borstar och myser. Faktiskt så fick de sin första longeringslektion i helgen som var. Amy tyckte att det var fånigt att gå runt mig i något slags koppel medan Lisa travade runt mig och gjorde skritt/trav övergångar på kommando, vilket A-barn hon är. Jag lägger ingen större vikt i att befästa detta, vill bara sysselsätta de då och då och gärna ihop med någon form av hanteringsövning. Nästa steg blir att ta de på varsin promenad där de kommer få gå till grannstallet, upp i skogen och ner på ett fält mellan mina och grannens hagar. De älskar att få prova nya saker och jag älskar att vara deras vägvisare här i livet.

 

Livet är som en berg och dalbana och hela detta år känns som en enda dal för Caras del. Vi hade skrittat i nästan 2 månader, de första sex veckorna för hand och sedan hade jag börjat blanda in uppsutten skritt som planerat för nätkommande sex veckor. Vi hann med två veckor på nya skrittschemat innan nästa bakslag kom. Cara sprang i hagen väldigt odramatiskt på plan mark med kidsen hack i häl men efter det uppvisade hon en liten hälta. Den lilla hältan eskalerade snabbt och tillslut ville hon inte stödja på benet, ett framben (huvudskadan sitter i ett bakben). Såklart var det helg men in till kliniken åkte vi alla fall för sådär kan hon ju såklart inte ha det. Kvar på kliniken blev hon i nästan 1,5 vecka. Nu står hon hemma och har i princip boxvila sedan två veckor tillbaka. Hon har magrat ur och ser inte alls ut som hon ska... Felet som hittats är en hovböld av den mest komplexa sort. De har karvat upp ett stort hål nedanför kronranden på henne och där över behövs ett hårt galoppomslag för att kötthoven inte ska ta sig ut genom hålet och sedan gips mm. Hon får stå ute i grusruta ngn timme om dagen och hennes liv är alltså inte ett dugg roligt eller stimulerande. Att felet var en hovböld var såklart en lättnad men när det blev så komplext så var det inte lika roligt och ännu så finns det tankar om att det kan vara någon ytterligare skada. Men innan allt kring bölden är läkt kan vi inte ta reda på det. Uppgivenheten över hennes livssituationen är stor. Min älskade, fina och lovande Cara!

 

I nästan tre veckor har jag tagit hand om ett extra stall med 4 hästar där jag tagit ut/in, mockat, fixat vatten och foder mm. Jag har även ridit Nova (som jag har tävlat lite) så många dagar jag hunnit. Med heltidsarbete och alla mina hästar insåg jag snabbt att det var att ta sig vatten över huvudet. Men nu är tack och lov ägaren hemma igen. Många dagar har det varit väldigt slitsamt då jag skulle haft hjälp med stallfix men inte har fått. Men nu när det är avklarat så känns det som jag har mycket mer extra tid att spendera med mina fantastiska tjejer och schemat blev mycket bättre!