Upp som en sol, ner som en pannkaka
Igår styrde jag norrut för tävling hela helgen i Falun. Med mig hade jag Isa och lyckan över att det var just hon som var med behöver inte ens beskrivas, den var stor.
Isa hoppade en 120cm igår och inte bara hoppade utan hon flög. Hon kändes helt fantastisk. En bom föll men eftersom bara en lyckades hoppa felfritt så fick vi pris i alla fall. Älskar känslan att styra henne på hinder.
Lyckan blev dock kortvarig för på kvällen stapplade hon ut ur boxen. Jag har endast fått göra 3 ynka starter med henne pga allt oflyt. En sträckning, sömstick och nu detta.. Uppgiven och ledsen känner jag mig efter allt annat som också har hänt under våren. Men oron är ändå värst..
Jag försöker hålla mig positiv, men det är svårt när motgångarna radar upp sig efter varandra. Jag lägger så oerhört mycket tid och jobbar väldigt hårt för att få hålla på med det här. Jag lägger också så enormt mycket känslor i hästarna vilket är helt oundvikligt och hela min värld blir komplett i deras närhet. Men världen rasar också när de inte mår bra. Mår de bra så gör jag det också.
Imorgon rullar jag hemåt. På måndag åker jag och Isa till vår räddare i nöden Håkan.
