Malin Åkerström

Min helg har varken varit bra eller dålig. Något däremellan men vissa delar har varit bra t.ex. att Jenny och Eila kom och hängde med mig under halva lördagen. Så roligt och betydelsefullt att de tog sig tid och ville hänga med mig.  

Jag har jobbat en hel del i helgen. Igår jobbade jag non stop mellan 07 och 16 med mina "barn". Jag hade alltså fölstallet på jobbet och det gör inte att jag längtar mindre till min och Topangas egna bebis. Jag skulle kunna gå i timmar på jobbet och prata med alla fina föl. 

Igårkväll hade jag den sortens myskväll som jag gillar allra bäst och självklart är det tillsammans med mina hästar. Cara och Contendra ryktades och friserades. 

Cara har varit lite knepig nu i en period och visar mer än gärna upp vilken attityd hon kan ha. Imorgon ska hon på årets första hoppträning och som blir första hoppningen för henne på ca 2 månader. Jag är så laddad över året med henne! Nu börjar hon ju växa upp och kan följa med på lite mer äventyr. 

Contendra har vilat i snart 9 hela månader. En halv oändlighet... Om ett par veckor är hennes nästa återbesök planerat. Jag hoppas innerligt att hennes tillfrisknad fortsätter att gå i en positiv kurva. Jag får ibland frågan om hur länge jag tänker hålla på och vänta på henne. Prognosen för henne som ridhäst är ju väldigt osäker. Ingen vet om skadan håller för henne som ridhäst. Men frågan triggar igång mig och gör mig frustrerad. Contendra är ett djur, en häst och hennes liv ligger i mina händer. Jag är hennes ägare, jag ansvarar över henne och hennes liv. Jag har valt att ta det ansvaret och det innebär att jag också ska göra allt för henne. Det innebär inte att jag ska sätta en tidpunkt för hur länge jag orkar vänta på hennes skada. Med och motgångar hör till livet med djur och även om detta djur kostar oerhört mycket pengar så kostar hon precis lika mycket nu som när hon tävlade. Bara för hon inte kan tävla och ridas på just nu betyder det inte att jag inte har något ansvar längre. Jag har en gräns som styr hur länge jag tänker kämpa för att få henne tillbaka, hennes välmående. Så länge som hon mår bra tänker jag vänta, så länge som hennes liv är meningsfullt och så länge som det finns hopp. Contendra har under alla dessa 9 månader fått gå i hage. Hon går i stor hage dessutom tillsammans med Cara i 10-12h per dag. Hon gick på bete hela sommaren. Hon är blank i pälsen och fin i kroppen. Hon springer i hagen, bockar, stegrar och busar. Det gör mig glad, glad över att hon ser lycklig ut. Att hennes skada inte hindrar henne från att få vara häst. Jag är ingen veterinär och jag kan inte mycket om hur hennes skada påverkar henne. Det gör att jag också hela tiden har en dialog med Contendras veterinär. Så länge som hennes veterinär ser hopp om skadan så ser jag ingen anledning till att sätta en tidsgräns för hur länge jag orkar vänta. Att få henne tillbaka betyder så mycket att tiden inte spelar någon roll så länge hon är lycklig.