Malin Åkerström

Vad lätt det kändes att gå upp imorse när livet faktiskt inte gick under igår. För två månader sedan kollades Contendra av den tyska veterinären Cosima sist och allt hopp hade i princip runnit ut om hennes tillfrisknad då. Vi skulle ge henne två månaders vila till för att verkligen känna att vi gjort allt vi kan för henne. Men var hon inte bättre efter den tiden fanns inget mer att göra för henne. Därav min nervositet inför gårdagen. Jag har försökt ställa mig in på det värsta för att vara förberedd om det nu går att bli det.. Dessa två månader har känts som minst ett halvår. Men vad värt väntan det var när Contendra har imponerat i läkningsförmåga. Hon är betydligt mycket bättre. Fortfarande halt men mindre än tidigare.

Hoppet lyser just nu och den känslan alltså. När det finns hopp är väntan så mycket lättare. Det kommer att ta tid, prognosen är fortfarande osäker men det finns hopp och just nu är jag så tacksam för det. Igår kom personalen på Brunmåla fram och matade Contendra med en massa godis. De känner igen Contendra väl efter alla våra turer fram och tillbaka de senaste 5 månaderna. Tyska Cosima skrattade och kändes väldigt glad och positiv och kallade Contendra för en superstar. Håkan är fortfarande ansvarig för Contendra och även om han inte var närvarande igår så hörde han av sig och frågade hur det hade gått. Alltså vilket team och vad positivt ett veterinärbesök kan kännas. Helt plötsligt kände jag mig inte alls ensam i striden mot denna skada. Det finns människor som hejar på oss och som vill oss väl och så finns ju fantastiska mormor.

Min tappra, fina, speciella Contendra har gjort mig stolt hela vägen in i själen. Hon är en riktig kämpe!