Malin Åkerström

Igår hade jag och Cara krig. Jag tog in henne på förmiddagen och skulle rida. När jag hade fått fast henne i stallgången och fått av täckena rinner blodet från olika ställen på mina fingrar för hon var helt galen. Att få på henne sadel och skydd utan att bli ihjälklämd mot väggarna eller nertrampad var bara tur. Hon stegrade och slog med hovarna. Hon hatar att vara själv inne med det brukar gå att slänga på sakerna någorlunda smärtfritt. När jag efter mycket om och med satt upp så var jag mörbultad och tårarna sved bakom ögonlocken. Hon börjar med att vilja få av mig i ca 30min. Jag tog mig till ängen och spenderade de första 30 min i försök att bara få henne att skritta. Trotsig och skrikig likt en hingst höll hon på att kasta sig hit och dit, sparkade bakut, sköt rygg och höll på. Tårarna rann nu och jag kände saknad efter när Cara var matt. Efter över en timme på ängen red vi hemåt. Det kom också en vändpunkt i kriget för Cara gjorde ett fantastiskt galoppjobb och tempoväxlingar bättre än Contendra någonsin har gjort. Där och då i galoppen torkade mina tårar och jag kände att lite blod, svett och tårar är värt det 1000 gånger om för hennes galopp är ibland magisk. Outtröttlig var hon dock och jag hade kunnat rida en timme till. I veckan har Cara börjat äta ett turbofoder som nu verkar ha verkat väldigt för mycket. Jag har nästan tagit bort det nu och hoppas att få min snälla Cara tillbaka. 

Contendra reds ut igår igen och i fredags och har varit super båda dagarna. Verkligen avspänd och fin! 

Jag har haft Sofias två hästar i några dagar också så de har ridits lite på och longerats enligt order medan Sofia lever livet i Spanien. 

Asta och Princen var pigga igår efter två dagars semester. 

I övrigt så är min mamma bäst!! Hon hjälpte mig igår med att mocka åt Diva och ta in hästarna på kvällen för att jag skulle hinna hänga med mina vänner. Mitt samvete är dåligt över det men jag är väldigt glad och tacksam över att ha en mamma som alltid ställer upp om hon kan.