Hur kan tiden fortsätta att gå när Wickys hjärta har slutat att slå!?
Wicky min Wicky vad jag älskar dig, till oändligheten och tillbaka flera gånger om. Att vår resa är över är så obegripligt och så svårt att ta in. Du är ju solstrålen i mitt liv, min lycka och min bästa vän.
Allting startade i maj 2009 när vi möttes för första gången. Du var vild och jag var oerfaren. Det blev inte vi två då men du satte ett stort avtryck i mitt hjärta och jag visste att jag alltid skulle minnas dig. Din personlighet var så stark och du var så full i liv och en så lycklig liten häst när du susade runt och hoppade hinder efter hinder. Det var andra hästar på ridbanan men det var bara dig jag såg.
I april 2011 dök du upp igen. Denna gång på en annons. Jag läste raderna om dig flera gånger om dagen och tittade på filmen som fanns om och om igen. Precis samma livsglada och livliga häst såg du ut som. Att köpa dig var ekonomiskt omöjligt för oss även om tanken var lockande. Jag drömde om dig och du fanns i mina tankar.
I augusti samma år fick min ponny Candy hastigt lämna oss för de evigt gröna ängarna och en häst till skulle införskaffas. Både jag och mamma kom återigen att tänka på dig. Efter två år på storhäst och mer erfarenheter rikare så kändes du perfekt. Vi letade upp den gamla annonsen och ringde i hopp om att du fanns kvar. Det gjorde du och redan innan jag skulle få sitta på din rygg för andra gången var jag tvärsäker på att du skulle bli min. Till varje pris skulle du det! Det kändes som att det var meningen att det skulle bli vi och det blev så. Den 3 september flyttade du hem till mig och att man kunde bli så lycklig visste jag inte.
Du kom och var som ljuset i mörkret. Du spred en sådan glädje i mitt liv Wicky och jag vet inte hur jag ska klara mig utan den eller dig. Allting gick som på räls och under vårt första år så hade vi många vinster och placeringar upp till 130cm. Du gav mig den där känslan om att ingenting var omöjligt, inget var för högt eller för svårt. Du trodde alltid att du var störst, bäst och vackrast och du var det Wicky. I mina ögon var du också så mycket mer. Du var allt, hela min värld. Ditt mod och din inställning till att arbeta är något utöver det vanliga. Alla dagar i veckan älskade du att få springa. Jag älskade att få uppleva alla stunder med dig.
Efter ett fantastiskt första år på vår resa så kom ett bakslag för dig. Du skadade dig och efter diverse utredningar stod det klart att en lång vila väntade dig. Jag ångrar bittert att jag sörjde det då Wicky för den vilan är ingenting mot den vila som du nu har. Då hade vi varandra och vi stöttade varandra. För så gör bästa vänner, man ställer upp för varandra i med och motgång. Det viktigaste var ju att vi hade varandra. Du förgyllde mitt liv ändå precis lika mycket som innan.
21 månaders vila blev det innan du äntligen friskförklarades och under den tiden så hann du föda vårt första föl. Weni Widi Wici döptes han till även om han dog vid födseln. Som jag grät över förlusten efter honom och så synd jag tyckte om dig. Men du var stark Wicky, mycket starkare än mig och du stöttade mig under den tiden. Fast att det borde ha varit tvärtom.
Dagen du friskförklarades var den lyckligaste dagen för mig det året trots en hel del stora framgångar på tävlingsbanan och andra roliga händelser. Det är inte ofta men då grät jag, jag grät av lycka för jag visste inte att den dagen någonsin skulle komma. Successivt så börjades du sättas igång och du var eld och lågor över det och jag fick tugga grus en del gånger för din iver och glädje var så stark. Men vad gör det Wicky. Du var lycklig och det är det allra viktigaste för mig.
I februari 2015 planerade vi in vår första tävling på 2,5 år. Men återigen sattes käppar i hjulen för oss. Veckan innan lyckades du få en senskada. En stor sådan och vila stod återigen på ditt schema. Men Wicky det var dig det var synd om, inte mig. Du hade ont medan jag hade dig. Det som var allra viktigaste för mig. Usch vad du hatade din vila, du sparkade sönder boxen ett antal gånger. Min uppgift är att se till att du har det bra och du fick åka till Åsa och Ninni i Dalarna där du spenderade din sista sommar i livet. På fantastisk betesmark med flera kompisar. Du trivdes och sköttes precis som jag vill att du ska skötas. Även om jag saknade dig.
När sommaren tog slut kom du hem till mig igen och vi började att sätta igång dig igen. Eftersom senan var så skör så promenerade jag först med dig 5 veckor för hand för att sedan jogga med dig i 4 veckor. Senan var då mer förberedd och jag fick äntligen börja rida. Vilken lycka och ännu en gång visade du att inget är för svårt för oss. Vi tar oss igenom allt som är svårt. Senan var bättre än vad någon vågade hoppas på.
Men så kom det såklart det där bakslaget som ett hårt slag i magen. Du sa ifrån i ridningen, du berättade för mig att du inte ville. Återigen är det min skyldighet att skydda dig och se till att du mår bra. Vi åkte tillbaka till Håkan som har hjälp oss så mycket genom åren. Wicky det var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Dina ben hade gett upp, det fanns inget att göra. Du behövde vila och denna gång behövde du vila för alltid.
Jag sattes inför min livs svåraste och tuffaste uppgift. Jag skulle göra din sista tid i livet till den bästa. Du var helt ovetande och så himla levande, vacker, fantastisk och älskad. Det dröjde 4 veckor från beskedet som har förändrat hela mitt liv tills dagen då du lämnade jorden. Dessa veckor har varit tuffa, jobbiga, tårfyllda men så älskvärda. Jag har planerat din död Wicky. Jag har pratat med veterinärer om hur det bäst ska göras, med personer som har sett olika fall. Jag har bestämt allt för att du ska slippa rädsla eller smärta. Jag hoppas att du inte var rädd Wicky. Trots allt jobbigt så var dessa veckor bra för jag fick chansen att ge tillbaka, ge dig glädje i tillvaron så som du alltid har gjort i min tillvaro.
De sista dagarna var ångesten över att du skulle lämna mig olidlig. Jag förstod redan tidigt att redo det skulle jag aldrig bli. Hur blir man redo för att lämna sin bästa vän? Jag tror inte att det går.. Jag satt hos dig på nätter och jag matade dig med allt som du älskar och i så stora mängder som du ville. Du var så levande Wicky. Du var dig själv, din starka personlighet som lyser igenom alla andras var det som syntes och hördes.
I måndags 4 januari 2016 var dagen då jag splittrades i tusen bitar men också dagen du befriades från all smärta. Jag var skyldig dig den dagen efter allt du har gjort för mig Wicky. Även om den dagen är värre än min värsta mardröm. Mormor var med dig in i det sista tillsammans med Håkan medan jag satt 20m ifrån dig men händerna krampaktigt för öronen. Mormor är den bästa man kan tänka sig att vara med i svåra stunder och det vet du Wicky för du vet hur mycket hon betyder för mig. Att släppa taget var det svåraste av allt. När jag för sista gången kramade din hals och viskade att jag älskar dig. Att gå och veta att det var sista gången jag såg dig. Tiden när jag satt och väntade kändes som en evighet. Jag ville springa ut flera gånger och stoppa allt, säga att jag inte var redo. Men Wicky för din skull så satt jag kvar. För att jag innerst inne vet att du har det bättre nu. När allt var klart så brast allt för mig, jag fick gå ut och sätta mig hos dig Wicky. Men du var inte där, du var borta. Din blick var tom men du var varm och så fin, så fruktansvärt fin. Det kändes som att jag inte längre fick luft, det kändes så overkligt men ändå så verkligt. Min bästa vän finns inte längre hon är död. Den meningen går inte in, den går inte att acceptera.
Vår tid kanske inte blev som jag hade trott eller hoppats, men den blev så mycket mer. Allt handlar inte om tävling och ridning utan om relationen mellan häst och ryttare. Wicky har varit min trygghet och min allra roligaste kompis. Som hon har fått mig att skratta. Vårt kapitel som vi fick ihop kommer jag titta tillbaka på som ett av mina lyckligaste även om det just nu är en enorm sorg att jag har förlorat en så fantastisk individ i mitt liv. Men Wicky jag kommer alltid se till att du lever vidare inom mig. Jag hoppas att vi kommer mötas i drömmarnas värld så att väntan tills vi möts igen inte blir så lång och svår.
Tack för allt Wicky. Du har spridit så mycket oförglömlig och obeskrivlig glädje i mitt liv. Jag hoppas så innerligt att du har funnit frid, att du finns på evigt gröna ängar och springer fort som vinden. Jag hoppas att smärta inte existerar och jag hoppas att vi ses igen. Jag saknar dig mer än vad ord kan beskriva. Hos mig kommer du för alltid att finnas i mitt hjärta och jag kommer att älska dig i resten av mitt liv.
Vila i frid min älskade vän <3
