Minnesmiddag
Jag har fruktat kvällens middag men längtar till den på samma gång. Vi ordnade en minnesmiddag för morfar tillsammans med enbart släkt precis som han ville ha det. Vi beställde cateringmat vilket han också ville och vi hade trevligt som också var en önskan han hade min morfar. Vi har gjort allt precis som han ville och det känns skönt på ett sätt. Men nu känns det så oerhört tomt. Morfars sista önskningar hade med denna middag att göra och nu är middagen över. Nu är det tomheten som har tagit över och ekar inom mig. Det känns hemskt att säga det men det känns som att man har städat bort morfar på något sätt även om jag vet att han alltid kommer att leva vidare inom oss. Han kommer alltid på ett eller annat sätt att vara närvarande men ändå så känns han så långt borta. Det är nu innerbörden i aldrig mer börjar göra sig hörd. Varje dag som passerar fyller på min själ med mer och mer saknad och förtvivlan.
Fantastiska mormor och morfar <3
Jag vill tänka bort det, jag vill att allt ska vara som vanligt när morfar fanns med oss. Jag känner mig självisk när jag tänker så för jag vet ju hur sjuk han var och vilken befrielse döden faktiskt var för honom. Men jag vill ändå så gärna ha honom tillbaka. På ett sätt är jag faktiskt lyckligt lottad som har en person som gör att säga hejdå så svårt eftersom det betyder att han har gjort ett sådant avtryck i mitt liv. Jag har haft turen att få ha en morfar som min i nästan 23 år.
Idag träffade jag morfars systrar för första gången och de berättade att morfar brukade berätta hur stolt han var över mig. Det gör mig så rörd och glad. Jag är oerhört stolt över min morfar också och jag kan med stolthet berätta om honom för andra och hans makalösa kämparglöd.
Men jag saknar honom mer än vad ord kan beskriva. Morfar du kommer Föralltid att vara min superhjälte och vart du än är så kommer jag att se upp till dig och hur du tog dig an din tid på jorden.