Malin Åkerström

Jag tror inte jag har nämnt så mycket om Wickys planer.. Kan nämna litegrann om hur planen ser ut. Hon ska sättas igång med först en månad skritt och då ska hon gå upp till 1h om dagen på hårt och fast underlag. Jag har valt att sätta igång henne för hand för hennes chanser att hålla är större då eftersom hon är snäll och lugn så länge jag inte sitter på. Just nu går vi 20 min men jag ska egentligen gå 30 min denna vecka men eftersom hon sprungit i hagen så tar jag det lite försiktigare. Efter denna månad som kan bli lite längre så ska hon börja joggas och trappa upp joggningen under en månad. Även den månaden är planen att jogga henne för hand. Men jag kanske provar att skritta på henne när vi ska skritta i en timme, jag har dock inte bestämt mig gällande den saken ännu. Jag får sitta på henne men jag vet att det blir större påfrestningar för senan då. Efter månaden med trav så börjar jag rida lite smått och sedan ska senan kollas igen. Framtiden står oklar och mycket kan hända under hennes rehabilitering. Men jag ger inte upp hoppet. Hon är värd att kämpa för och om det nu inte skulle gå som jag vill så vill jag i alla fall känna att jag har gjort precis allt man kan för henne. Jag är skyldig henne det och jag är villig att göra precis allt man kan för att återställa det där benet. 

Om jag ska vara ärlig så känns det tungt med Wicky. Det känns inte rättvist att en och samma individ ska råka ut för så mycket som hon har råkat ut för. Att framtiden är så oklar och skör gör det hela jobbigare. Varje gång hon snubblar till får jag andan i halsgropen och en klump i magen om att senan ska gå sönder. Men jag kan inte linda in henne i bomull tyvärr, hon måste få leva ett värdigt och lyckligt liv. Om hon ändå vore frisk.. Vad lätt allt skulle vara!