Malin Åkerström

Dagen började med morgonfodring, stallfix och utsläpp innan jag tillbringade en lång dag i Södertälje med Maria och Pysen. Det blev en superfin runda i Msv B för dem. 

Väl hemma hoppade jag lite studs med Topanga som faktiskt bara gjorde det okej idag. Men jag tycker att hon är bäst ändå. 

Sen åkte jag för att rida Contendra. Hon travade fram avspänd och fin men i galoppen gick det bara inte. Jag försökte med simpla övningar som att lägga volter utan krav men hon ville inte. Fick en gång kasta mig av innan hon skulle tagit sig igenom staketet och sen flög jag av under ett annat tillfälle och hon nockade mig så hårt att jag fortfarande har ont i huvudet. Red sen vidare för jag vägrar såklart att ge mig. Vi avslutade okej och genomsvettiga från topp till tå. Men som rubriken lyder känner jag mig just nu. Framförallt känner jag mig så himla ledsen. Jag är inte ett proffs eller ens i närheten men jag försöker och jag kämpar och gör allt jag kan för att få ordning på Contendra. Idag känns hon för svår. Jag reder inte ut det och jag vet inte vad jag ska göra, alla mina knep och kunskaper är provade men de räcker inte till. Jag behöver hjälp! Jag kan inte ge upp denna häst, jag älskar henne. Bara att tanken har slagit får mig att vilja åka mitt snabbaste tillbaka till stallet och krama om henne. Hon har haft sådana här dagar förut, det liksom slår slint i hennes huvud och man får ingen kontakt. Kanske jag glömmer bort det när hon däremellan är så bra? Hatar känslan av denna besvikelse, för visst har jorden inte gått under liksom? Det är ingen katastrof men ändå så känns det så hårt. Hela mitt liv bygger jag ju utifrån mina hästar. De betyder precis allt för mig. Jag måste bryta ihop och komma igen. Jag måste hitta en lösning och jag ska kämpa. Contendra är värd alla tårar och allt slit. Det vet jag! Men tänk om jag bara fick göra om och radera detta ridpass. Vad bra det vore. Nu ska jag sluta grubbla, på det igen imorgon bara!