Livets berg och dalbana
Livet är som en berg och dalbana och ibland måste man få bryta ihop för att kunna komma igen. Jag har känt denna känsla av att allting har gått utför en period och igår nåddes gränsen där tårarna tog vid och allting kändes meningslöst. Att livet inte ens i närheten är som jag vill. Jag vill inte plugga men jag måste få en bra och fast inkomst för att kunna ha hästar och utan hästar vill jag inte leva. Man måste bita i det sura äpplet och köra på, trots att man så ogärna vill det just nu. Det kommer vara tufft och många tårar kommer att trilla på vägen men i slutändan kommer jag vara tacksam, tacksam för att jag genomförde det. Men oavsett om det är ett bra beslut och att det alltid finns de som har de värre som man bör tänka på så måste man ibland få utgå från sina egna tankar och känslor. Man måste få gråta och bryta ihop mellan varven så länge man fortsätter kämpa. Jag kommer genomföra denna utbildning och göra saker utanför den som jag måste för att kunna ha mina två hästar även om jag stundvis bara vill strunta i allt.
Tanken på att hon finns får mig att le och känna mig varm inombords!
Det som jag har svårt att acceptera känslomässigt är den där biten som stoppar mig från att tävla där jag vill tävla eftersom jag brinner så otroligt starkt för den biten. Jag vill också vara i Helsingborg på deras nya arena och tävla. Även om jag idag inte är på samma nivå som för ett år sedan så finns det klasser för mig och det spelar ingen roll om jag hoppar 100cm på en unghäst eller 150cm på en rutinerad häst för på tävlingar känner jag mig alltid delaktig, jag känner den där tillhörighetskänslan som man alltid strävar efter. Men Helsingborg är inte ett alternativ för mig, det är för dyrt att ens åka dit... Hade jag i alla fall kunnat få åka på ett par sådana tävlingar om året så hade jag troligen känt mig bättre. Men allt handlar alltid om dessa pengar. Jag hatar hur pengar tar makten över människors liv. Jag vill absolut inte att någon annan ska betala för mig det är inte dit jag vill komma. Jag vill betala för mig och mina hästar själv och det gör jag även om det är knapert som student. Jag vill känna utveckling och att jag förbättras inom min idrott men just nu går utvecklingen mer baklänges. Från att ha haft runt 5 träningar i veckan till två i månaden i bästa fall är stora skillnader. Från att sitta och titta på de bästa ryttarna i Sverige på tävlingar till att inte göra det gör också skillnad. Man lär sig genom att se andra och framförallt andra som är bra.
Jag har trots denna stora omställning detta år fått uppleva mycket roligt och jag har fått tävla mer än vad jag kunnat tro tack vare hästarna och deras ägare i Dalarna. Vad hade jag gjort utan dem? Brutit ihop för längesen.. Men nu när tävlingarna blir allt färre och bara finns neråt i landet så känns det motigt. Jag har en tävling kvar i år och den väger därför otroligt tungt. Men just nu är den för långt bort för att jag ska kunna glädjas åt att den kommer. För här och nu känns det som att den är flera månader bort.
Det är dags för det där med att komma igen nu. Jag ska åka till stallet och bli bättre. Idag står hoppning på schemat och även om det är pappa och inte ngn tränare som kommer stå och lyfta bommar hit och dit så ska jag vara fokuserad och höra alla tränares ord tjata på mina svagheter. Jag måste kriga mig igenom det som känns tufft. Det finns ingen annan väg ur det. Men det är bra att bryta ihop mellan varven, man lägger det som legat och gnagt under ytan bakom sig, tar nya tag och kör på igen.