Malin Åkerström

Senan har fortsatt att läka under dessa tre månader vilket känns skönt att den har gjort eftersom att hon är under igångsättning. Att den klarar den belastningen liksom! Men den är fortfarande inte helt läkt.. Jag får dock trappa upp ridningen och lite smått och försiktigt börja vänja senan vid mjukt underlag. Planen är att rida lite kortare pass 1-2 dagar i veckan i ridhus eller på ridbanan och trappa upp lite mer när jag rider ute på hårt underlag. Framåt januari kan jag även lägga in travbommar och sedan små kryss innan hon ska kollas i februari igen. 

Jag känner mig både glad och inte glad efter gårdagen. Glad är jag över att senan blir bättre än vad man trott och att jag får rida på mitt lilla troll och mer och mer som normalt också. Men ändå känns det tråkigt. Det tråkiga är att jag inte har en häst att träna och tävla på. Att framtiden är så svår att svara på för Wicky. Denna vecka sörjer jag lite extra eftersom jag drömmer mig bort till Flyinges tävlingar och så innerligt önskar att jag hade kunnat vara där. Men allra värst är om Wicky aldrig kommer kunna gå en sådan tävling igen.. Ovissheten är svår och speciellt när det är en så utdragen process. Jag försöker ha tålamod men ibland är det svårt. Jag har väntat i över 3 år på att få min Wicky frisk och tillbaka. Det är en lång tid och under tidens gång har hennes otur aldrig slutat visa sig.. Jag vet inte om hon har haft sönder en spegel!? Det ska ju ge 7 års olycka har jag hört eller hur många svarta katter hon har sett gå över vägen.. 

En sak vet jag och det är att jag aldrig kommer att ge upp henne. Hon är värd varenda krona och all tid i världen även om det känns tufft mellan varven. Varje gång jag sitter på hennes rygg glömmer jag bort alla problem och blir påmind om varför jag aldrig någonsin kommer sluta kämpa för henne.