Jag får nypa mig i armen
Ibland måste jag verkligen stanna upp och leva här och nu. Speciellt när det gäller min Wicky. Framtiden vet vi ingenting om men vi vet att hon här och nu är mitt största lyckopiller och att jag älskar att få sitta på hennes rygg i ur och skur. Kvällar när det blåser, regnar och är kallt ute i skogen har ingen betydelse när jag sitter där uppe bakom de två korta små öron som ständigt är spetsade framåt. Jag får ibland nypa mig i armen för att verkligen inse att det är på riktigt. I över en månad har jag suttit där uppe och senan blir bättre och bättre även om det tar en evighet..
Just nu har hon varit så himla fin och reglerbar ett par dagar. Den känslan när man har koll på all den där sprudlande energin är häftig. Hon är häftig och så himla speciell. Men vilken glädje hon ger och så många skratt jag får av henne varje dag.
Nu går det framåt med henne, vi rider två dagar i veckan i ridhus och hon kommer mer och mer i form även om det är många månaders jobb kvar. Jag har en plan och de där 3 månaderna tills nästa återbesök känns inte så långt borta trots allt. Jag ska försöka sluta oroa mig och njuta här och nu av att jag faktiskt får rida på henne igen. Redan för tre år sedan trodde jag att jag hade suttit på henne för sista gången.. Jag älskar henne så mycket och ser fram emot att de kommande månadern få trappa upp henne sakta men säkert!