När tiden hinner ikapp
Förra veckan jobbade jag runt 12-13 timmar varje dag. Utöver det packade jag och fixade inför flytten hem. Jag hann inte tänka så mycket och allt gick så snabbt.
Jag valde att inte gå och klappa Ghisela en sista gång innan jag åkte i lördags. Jag låtsades att det var en vanlig dag då jag bara åkte hem till Topanga. Det hade blivit för tufft annars. Tårarna har runnit i mängder i alla fall. Men nu börjar det mer och mer gå upp för mig att jag och alla fantastiska hästar är ett avslutat kapitel. Ett kapitel jag inte kan få uppleva igen. Det är historia nu. Det är över.. När tiden kommer ikapp mig och jag inser det känns det som att jag försöker andas utan luft. Det känns tungt, så fruktansvärt tungt. Så många gånger jag velat ringa och fråga hur de mår, om Rune får sin medicin, om Britt är lugn, om Summer känns som han ska, om Diva är pigg eller arg, om Drifter gör som han själv vill eller är lydig och om Ghisela får veta att hon är stjärnan och om hon får godis efter varje ridpass som hon brukar. Men det angår inte mig längre. Det är svårt att från en dag till en annan släppa allt. Jag tänker så mycket på hur de har det. Vi har ju levt ihop under en rätt så lång tid och vi känner varandra utan och innan.
Det är svårt att förstå och mitt nya liv lockar mig inte direkt. Jag saknar hästarna och jag saknar Ghisela mer än ord kan beskriva!