När något inte blir som man tänkt sig..
Redan tidigt i våras började vi med att försöka betäcka min Wicky. Då kändes det dock lite vemodigt för att betäcka henne betyder ju 1,5 år till utan ridning. Det betyder att hon är skadad. Men att få ett litet föl och ge henne all tid i världen för att läka hennes skada var ändå något positivt. Situationen med skadan fanns ändå där och sorgen över den hade jag börjat bearbeta och komma till insikt med. Det bästa som skulle kunna hända när situationen var som den var, var ändå att få ett litet föl.
Både jag och mamma har drömt länge om att få ett föl att ta hand om från början. Wicky är det perfekta stoet för det. Hon har en grym stam, hon är snäll, aldrig tjurig, hon är modig, hon hoppar stora hinder och är sedan tidigare en fantastisk mamma. Nu har vi gjort allt vi kan för att få vår dröm att gå i uppfyllelse. Men det går inte, dumma bakterier och andra problem har satt stopp för det. Det blir ingen bebis..
När underbara Ninni ringde imorse kändes det ändå okej. Men nu när jag har fått smälta det lite känns det så himla tråkigt. Att få ett föl efter min älskade och saknade Wicky skulle betyda så mycket. Det skulle vara lite som ett plåster på såren efter att hon har varit skadad i 3 av de 4 år som hon har varit i min ägo. Wicky är en häst jag har valt med hjärtat, en häst som jag känner mig hemma på och älskar att rida. Att få en liten kopia av henne skulle vara så himla fantastiskt och roligt på samma gång.
Detta är inte bara tråkigt och ledsamt för mig utan för min mamma också. Eftersom jag är en fattig liten student så har hon lagt ut otroligt mycket pengar på det här för min skull men också för att hon har drömt om detta. I början på maj när vi började med denna process att betäcka Wicky tog jag föregivet att jag skulle få ett föl. Eftersom mitt andra lilla föl dog i förlossningen så kändes det som att Wickys dos av otur redan var avverkad. Jag tycker synd om Wicky också! Min tappra lilla häst med en mage stor nog åt två bebisar. Jag tycker synd om Ninni och Åsa som har fixat så mycket med Wicky, de har gjort allt de kan och jag är evigt tacksam för allt det har gjort för mig och Wicky. Det finns inte många jag skulle lämna bort min häst till men jag känner mig helt trygg när hon är i deras händer. Fantastiska människor!
Såhär mysigt har hon det i Dalarna i alla fall!