Malin Åkerström

Att vara på meeting är det absolut bästa som finns. Att få ta med alla sina finaste saker till sin fina fina häst och hålla sin häst ren och skinande en hel helg. Att mocka 4 gånger om dagen, fylla vatten och bara kunna gå förbi och pussa på sin stjärna är saker som känns så himla roligt när man är på meeting. Det finns inget annat förutom häst och tävling i tankarna. Jag känner mig så fri och lycklig. Om man ändå kunde vara på meeting varje dag året om... Då skulle jag vara en mycket lyckligare människa. 

Höjdpunkten är ju såklart att få rida in på banan och göra sitt allra bästa tillsammans med en fyrbent älskad vän. Man har lagt timmar på att förbereda alla saker så rena man kan och trimmat sin häst så den ska vara i toppform. Jag älskar alla förberedelser inför tävling och all planering för att allt ska stämma i de ca 2 minuter man hoppar omkring där inne. 

Jag planerar i veckor innan hur träningen ska läggas upp och längtar alltid så mycket till nästa tävling. Nackdelen är att jag nu endast har Contendra att tävla vilket gör att jag inte kan tävla lika mycket. Att komma hem påminner mig bara om en lång väntan innan det är dags igen. Här hemma är det bara ett evigt pusslande för att få ihop pengar, studier, hästar och tid för att sova för att ha en möjlighet att orka.

När man är van att tävla nästan varje helg med en rad olika hästar är det en så stor omställning. En omställning som jag inte riktigt klarar av ännu. Hade jag haft min Wicky hade allt varit så mycket bättre och lättare. Då hade jag kunnat ha två tävlingshästar vilket hade gjort att jag hade kunnat tävla mer. Jag hade stora planer för Wicky detta år och många mål uppsatta. Finns inte ens ett mål att uppfylla längre. Finns bara en evig väntan. En väntan som ändå inte leder till vad jag har hoppats eller trott. Det känns som ett hårt slag i magen och en enorm sorg och besvikelse. Det gör ont, men ändå kan jag inte sluta hoppas på att ett underverk ska ske.. 

Jag vet att om ett par dagar kommer detta ligga bakom mig för att jag är i fullt fokus med min planering inför min nästa tävling men jag brukar inte känna denna ledsamhet över att komma hem efter en tävling. Kanske för att hemma är det andra saker än bara häst som måste fixas med. Jag vill ha ett liv med endast häst men jag måste stå på egna ben och därför måste jag ta några år och leva som jag gör nu för att jag ska kunna ha hästar i framtiden. Sanningen svider...