Året 2014
Detta år är inget år jag tänker lägga till ett av mina bättre år men trots att det har varit tufft så har det också varit mycket bra saker som har hänt. Framförallt har Ghisela gjort detta år värt att lägga på minnet och hennes fina resultat är något jag aldrig kommer vilja glömma.
Året började som alla mina andra år uppe i fjällen. När jag kom hem ett par dagar efter nyår började jag rida efter ett break på ett tag då jag hade brutit min hand. Motivationen och lyckan över att vara igång igen var stor. Vi började även tävla tidigt, i mitten på januari var vi nere i Åstorp med Laban, Ghisela och Summer och allihop hoppade fantastiskt och jag var bland annat 1a och 2a i en 130cm.
Vi åkte i februari till Helsingborg och direkt efter det till inomhus-SM i Borås. Vi var borta i 10 dagar med Ghisela, Summer, Laban och min Calida. Tror att jag rankar denna resa till en av mina bästa resor under året. Detta trots att Summer missade SM, att jag var första utanför placering på SM och första reserv till Scandinavium. Men jag debuterade både 135 och 140 med fina Laban och Calida. Ghisela gjorde en riktigt bra prestation i SM finalen och i de flesta andra klasser som vanligt när det gäller henne. Många betydligt mer meriterade ryttare och hästar var efter oss.
Efter SM var fokuset mer på unghästarna och försäljningshästarna. Drifter och Diva rullade på i 120 respektive 130 klasser och visade att de båda ligger i rätt utbildningsnivå för sin ålder. Jag hade många roliga hästar att jobba och utvecklas med. En del som man minns sådär lite extra och en del som man lärde sig lite extra på.
Slutet på april och maj blev en mörk tid för mig. Allt började med att min Calida inte höll för hoppning och efter ett roligt år tillsammans med henne var vi tvungna att gå skilda vägar. Sorgligt då jag verkligen tyckte om den där hästen. På Valborg när jag kom hem för att äta middag med en massa gäster som vi hade var min älskade hund Radar dålig. Det slutade med att han fick somna in för gott i min famn på djursjukhuset. Döden är för mig och har alltid varit väldigt skrämmande men jag ville inte lämna honom själv med folk han inte kände. Men det tog hårt på mig och förlusten efter honom är fortfarande svår.
Men jag blickade framåt eller åtminstone försökte, Britt började tävla igen efter en tids vila och en operation hon gjort. Hon har för mig alltid varit speciell och hon har alltid gett mig ett leende så det var otroligt roligt att ha henne tillbaka i träning och tävling. Jag fick Contendra av fantastiska familjen Littecke och en bra deal gällande henne. En möjlighet som jag aldrig trodde skulle hända just mig. Tänk vad fina människor det finns ändå! Människor som faktiskt vill mig väl.
Men trots allt bra som hände i maj är det en månad jag helst vill stryka ur mitt minne. I 11 månader gick jag och väntade och längtade efter Wickys föl. För mig var detta föl otroligt speciellt, dels för att det var/är mitt första. Jag vet inte hur länge jag och mamma har drömt om att få föda upp ett eget föl men väldigt länge i alla fall. Wickys chanser att bli frisk var 50%. En siffra som både var hoppfull och otroligt jobbig och skrämmande. Men med fölet skulle jag alltid ha en del av min Wicky med mig. Det gjorde också att jag älskade detta lilla föl långt innan han lämnade Wickys mage. I många nätter fölvakade jag innan han tillslut kom ut. Jag var på tävling när han kom och vaknar av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var till min chef det ringde men jag hörde allt och världen stannade till. Kändes som en av mina värsta mardrömmar men ändå så var det så verkligt. Mitt föl hade dött. Han och Wicky drabbades av ngt som endast 5% av alla ston drabbas av. Sorgen var olidlig men jag sörjde även åt min Wicky, min tappra och älskade kämpe. Varför ska hon behöva gå igenom detta?
Juni däremot gav mig hopp om livet igen. Vi hade våra roliga tävlingar hemma och jag älskar den. Jag tävlade 8 hästar den helgen så hur kunde den vara dålig liksom!? Men det är också den helgen som jag skrev upp Håkan på min hjälte-lista. Han friskförklarade Wicky efter 21 månaders väntan och vila. Den dagen är den lyckligaste på hela mitt år. Juni bjöd också på utomhus SM där jag red både Summer och Ghisela. Även om jag inte gjorde min bästa helg resultatmässigt så räckte det till att jag kom 6a med Ghisela. Min första SM-placering!! Tänk vad den där hästen kämpar för mig och hur många drömmar hon har uppfyllt för mig. Hon är min Batman och bästa vän.
Sommaren bjöd sedan även på Falsterbo och Lag-SM. Det är årets absolut bästa tävling och minne för mig. Ghisela hoppade felfritt på hinder i båda omgångarna och laget slutade 3a så vi fick alltså SM BRONS!! Allt på denna tävling var grymt. Atmosfären, sällskapet, tävlandet, allt runt omkring och HÄSTEN med hjärtat av rent guld.
Har en del fina minnen från landet under sommaren tillsammans med min underbara släkt, Wicky och mitt hjärta Topanga. Landet är som ett paradis för mig och som en fristad där man bara får vara som man är. På mitt land finns inga måsten och inga tider att passa. Det är som balsam för själen att vara där.
Hösten har varit både upp och ner men hästarna har bidragit till delen som har gått upp. Den andra delen behöver vi inte gå in så mycket på. Jag är evigt tacksam till de vänner som funnits där hela tiden och aldrig tvivlat på mig. Faktiskt är det en otroligt fin känsla att aldrig bli tvivlad på. Världens bästa vänner!
Ghisela har hoppat hem många placeringar under hösten och några av dessa i swedish riders trophy kvalen. Hon har tagit sig till delfinal i både swedish riders trophy och i Volkswagen Grand prix som går i 150cm. Hon har varit magisk. Stallets nummer 2 som varit Britt är inte så dålig hon heller och har levererat felfria rundor upp till och med 135cm, hon har startat ännu en 145cm och vunnit sin livs första klass. Småttingarna får vi inte glömma heller. Diva och Drifter gjorde båda super ifrån sig på Champion of the youngsters. Drifter var även felfri i kval 2 på breeders i Flyinge i sin livs andra 125cm.
Min mamma är jordens bästa människa och när jag hade det som jobbigast tog vi en tjejhelg med Topanga och Contendra uppe i Högbo. Båda hästarna hoppade väldigt bra och denna helg betyder mycket för mig. En helg med min älskade mamma och två egna hästar. Att min Topanga kändes fantastisk efter ett år med problem med hovar och en operation i ett bakben gjorde nästan hela denna helg.
December har rullat på utan att ngt speciellt har hänt. Jag har väl inte känt mig på topp direkt men jag tror att jag har kommit till en punkt då det bara blivit för mycket. Men nu jobbar jag på att komma tillbaka till mig själv för snart börjar ett nytt år med nya möjligheter. Just nu skrämmer det mig dock. Hela mitt liv kommer se annorlunda ut och jag vet inte hur det kommer bli men i slutändan är detta det enda rätta och det vet jag. Det kommer bli tufft men jag vet att det är rätt!
Som sagt ett litet blandat år men ett citat jag lagt på minnet under året är "sometimes you win and sometimes you learn" det behöver inte handla om tävlingar utan om allt. Vi lär oss av våra motgångar och hur jobbigt det än känns för stunden så kanske vi fått ut ngt positivt av det hela! Men utan alla fantastiska människor som stöttat mig hade jag varit ett vrak just nu. Men också tack till hästarna som alltid får mig att känna att min plats på jorden har en mening och får mig att hålla huvudet högt. Jag är en tvättäkta höstnörd det är jag men jag trivs så :)