Hemma...
Skönt att vara hemma igen och hälsa på de andra fina hästarna. Även fast det har varit kul att bara få vara med Britt för en helg. Känns som att vi har kommit varandra ännu närmare och det känns bra.
Önskar att människor vore lika lätta att umgås med som hästar... Känner mig så missförstådd för tillfället. Känner mig rädd och osäker över att träffa vissa människor. Rädd för att göra fel och vara på ett sätt som jag inte duger på. Jag har en dålig självkänsla och tvivlar mycket på mig själv. Just nu är det värre än värst... Det är människor som har skadat mig utan att bry sig ett dugg om att de har gjort det. Därför känner jag såhär. Jag måste låtsas vara någon som jag inte är i rädsla för att göra något fel.
Såhär känner jag aldrig med hästarna. Jag går till stallet varje morgon med en bra känsla i kroppen. Jag vet att jag kommer bli accepterad vare sig jag är glad, arg eller ledsen. Jag kan se ut hur som helst utan att de bryr sig. Jag är ju jag och den jag är sitter på insidan. Hästarna har aldrig skadat mitt inre eller min tro på mig själv. Runt dem känner jag mig behövd här på jorden och jag tvivlar aldrig på mig själv. Jag känner en trygghet i stallet som jag inte känner någon annanstans. Jag finner så mycket glädje hos hästarna så det går inte ens att förklara hur mycket. Varför måste människor vara så svåra och missförstående när hästarna inte är det!?
Jag har inte alltid känt att jag inte duger bland människor. Det har kommit på senare tid. Människor har förstört min självkänsla även fast jag försökt att inte ta åt mig. Det är svårt att lita på folk...
Därför är jag tacksam över mina hästar som läker mitt inre och ger mig allt jag behöver.
Dålig kväll = dåliga tankar!
