Malin Åkerström

Ja vad ska man säga om detta år. Det har varken varit mitt bästa eller sämsta. Jag har mått bra och jag har mått dåligt, hästar har kommit och hästar har gått. Ett år som liknar en berg och dalbana helt enkelt.

 

Året började bra med massor av hästar att rida varav 3 var Topanga, Wicky och Ramius. Tävlingarna rullade på och Ron var kung över alla. Han satte inte en hov fel och nollade tävling efter tävling och kvalade till 140 på två starter i 130. Jag var lycklig som få och mina egna prinsessor gjorde allt ännu bättre genom att dels bara finnas vid min sida och sätta ljus i min vardag men de kammade också hem fina priser och vinster på tävlingar.

 

 

Wicky skadade sig framåt våren och hästar togs ifrån mig men kvar fanns i alla fall hon, Topanga och Ron. De tre viktigaste och de tre som jag gillade allra bäst. Men en del saker gjorde mig illa, folk som lovar och lovar och sen bara tar allt ifrån mig. Låter mitt jobb jag gör och all den tid jag lägger ner rinna ut i sanden utan betydelse. Jag var med om en hemsk bilolycka som tog tid innan jag kommer över. Berg och dalbanan hade en dal men vi kämpade oss som alltid upp igen. Livet för det flesta är upp och ner och mitt är inget undantag.

 

 

Nästa topp hade sin början och Topanga kom in i värsta flytet och Ron var som alltid på topp när det gäller hoppning och tävling. Wicky kom igång igen och gjorde tävlingscomeback i samband med min och Ron´s 140 debut i Falun. Ron var dubbelnolla och 3a av 97 starter i första klassen som var 120 och började sin 140 på liknande sett genom att med lätthet flyga över de 4 första hindren. Sen hände det som gjorde början till min nästa dal. Jag ramlade av och bröt käken på två ställen och fick opereras för att sedan ha en vila som kändes som en evighet.

 

 

 

Jag fick inte äta eller rida på 8 veckor och hade väldigt ont vilket självklart gjorde mig mindre glad men jag skulle få Ron om han bara gick igenom veterinärbesiktningen så de två första veckorna kämpade jag mig igenom trots hemska sjukhusbesök och operationer. Sen hände det som inte fick hända, en annan köpte Ron för mer pengar än vad vi någonsin skulle kunna ge och det beskedet kom 2 dagar före besiktingen. Mitt liv rasade ihop och jag har nog bara en gång i mitt liv varit så nere och det var när Candy dog. Allting blev svårt och jobbigt men jag började rida lite igen vilket hjälpte lite.

 

 

Trots detta kom en kort topp på min resa och det var STUDENTEN. Den bästa dagen i mitt liv, dagen då man med lätthet flyger upp ur sängen halv 7 på morgonen, dagen då man känner lycka varje liten sekund. Den dagen kommer jag aldrig att glömma. Glömde allt och bara levde livet tillsammans med mina fina vänner <3 Det finns inget jag vill ändra på under den dagen. Allt var perfekt faktiskt, eller om jag tänker efter hade det varit gott att få äta men inte ens det spelade någon roll denna dag.

 

 

Att vakna upp dagen efter studenten var inte lika bra, allt var över och hur mitt liv skulle bli hade jag ingen aning om vilket jag tyckte var jobbigt. Att man var bakis gjorde inte direkt saken bättre heller. Men jag blickade framåt jag hade tävlingar att se fram emot. Helgen efter midsommar gjorde jag comeback efter min vila på 6 veckor (som skulle vara minst 8). Båda prinsessorna kirrade varsin rosett och ett leende var åter på mina läppar igen.

 

 

Sommaren var bra, jag var på landet och hade det super och tävlingarna gick mer än bara bra. Christinehamn ska vi inte glömma för där hade jag 5 placeringar av 6 starter och klassen jag var oplacerad i gav mig mitt 130 kval med Wicky!! Jag kopplade bort allt jobbigt som hängde över mig och bara njöt av friheten och spenderade många timmar med de bästa i mitt liv, Wicky och Topanga <3 Ayia Napa var en av sommarens höjdpunkt, en vecka men världens bästa vänner. Där kände jag mig så fri, inga jobbiga föräldrar, bara jag och mina vänner som kunde göra precis vad vi ville. Rätt skön känsla faktiskt.

 

 

När hösten började närma sig började också paniken över att fixa jobb och grejer komma ikapp mig. Men i slutet på augusti började jag jobba på dagis och jag kan väl inte påstå att jag trivdes så bra i början. Men nu började mitt nya liv på riktigt. Jag var tvungen att jobba för att få ha kvar Wicky. Allt jag gjorde var för Wicky, jag jobbade vardagar på dagis och mycket helger på Söderby för att få ihop stallhyra, skoningar och även för att kunna betala hemma. Allt eftersom började jag trivas mer och mer på dagis. Skolan saknade jag mycket! Då menar jag sjävklart inte pluggandet utan det sociala, de sköna tiderna, att kunna gå och komma hur man ville. Var man trött en morgon tog man sovmorgon eller hade man mycket att göra en eftermiddag gick man hem.  Det var en lite jobbig övergångsperiod men mina hästar höll som vanligt humöret uppe genom att fortsätta leverera och vara bäst!

 

Wicky startade två 130 under hösten och kom 3a i den första och 10a i den andra vilket var hur kul som helst. Topanga tog många placeringar i 120 och vi hittade varandra ordentligt igen. Sen gick det utför igen....Wicky skadade sig! Det tog tid att hitta felet och när det väl hittades blev mitt liv så mycket tyngre och jobbigare. Det är ingen garanti på att Wicky kommer bli frisk igen och den tanken är något som jag kämpar med varje dag. Jag kommer inte klara mig utan henne!

 

 

 I mitten på oktober kom ett erbjudande som skulle komma att ändra stora delar i mitt liv. Jag var först rädd och lite skeptiskt till det hela då jag precis börjat få ordning på mitt liv. Men erbjudandet om att börja jobba som Beridare på Runsten skulle ju kunna låta så många drömmar att gå i uppfyllelse så att tacka nej kunde jag inte och min mamma lät mig inte göra det heller.

 

Den 1 november började jag på Runsten och nu ser livet betydligt bättre ut. Jag ville inte flytta hemifrån men det är värt att göra det för att få uppleva det jag på dagarna får göra. 7 nya hästar har jag att träna, tävla och absvara över och det är en dröm. Men inget gott kommer utan något ont Topanga var tvungen att skada sig..

 

 

Nu sitter jag här i Björnrike sista dagen på 2012 med två skadade hästar där hemma men jag tror ändå att 2013 kommer bli bra, jag ska börja det nya året med den inställningen i alla fall och sen får vi se vart det leder.  

 

Mitt år har verkligen varit upp och ner och hit och dit. Men jag har haft sjukt fantastiska vänner som stöttat mig genom både motgångar och medgångar. Utan dem hade ingenting gått och min familj vill jag tacka som har betalat och fixat så mycket för mig. Men det finns en person som verkligen har varit outstanding och hjälpt mig så otroligt mycket med allt och det är min mormor <3 Hon borde få ett pris som världens bästa människa om det fanns något för i mina ögon är hon utan tvekan det!

 

 

Jag har fått uppleva mycket i år och jag är ändå nöjd med året trots lite motgångar. Jag har vuxit som människa och jag vet vad jag vill och jag ska kämpa och göra allt jag kan för att komma dit. Som ni föstår är mitt liv väldigt uppbyggt på hästarna och hur de mår påverkar också hur jag mår. Mina hästar betyder allt för mig, ibland lite för mycket för mitt eget bästa men det spelar ingen roll för jag kommer aldrig kunna ändra på det. Wicky och Topanga ska ha ett stort tack för utan er skulle mitt liv sakna mening, ni är bäst mina älskade hjärtan <3