Malin Åkerström

Det är dags att sammanfatta den senaste tiden, att sätta ord på saker hjälper mig att bearbeta både glädje och sorg. Jag tror att väldigt många kommer minnas våren år 2020 men inte av samma anledningar som jag gör. Covid-19 är en pandemi som man tror bara finns i filmer men som på riktigt tagit över kontrollen över stora delar av världen. Den har satt många liv på sin spets och berört all befolkning på ett eller annat sätt. Det är stort och svårt att greppa fast att jag lever mitt i det. Via mitt yrke inom vården matas vi av all den senaste informationen och vi blir uppdaterade om de senaste riktlinjerna. Det som berör mig mest är distansen jag tvingas leva i från min mormor. Min mormor är min människa här på jorden, hon betyder allt för mig och att veta att hon sitter isolerad från omvärlden gör ont i hela min själ. Jag vet att hon som den kloka person hon är tar det med ro men jag sörjer all den tid jag förlorar tillsammans med henne.

 

Den här våren har min mormor varit extremt betydelsefull för mig. Hon har varje dag och ibland flera gånger om dagen bemött mina tårar och arga utrop med ömmhet och värme fast jag inte förstår hur hon kan stå ut med mig alls. Som jag skrev sist så har Veras ben tagit över kontrollen över mitt liv. Det har varit månader av oro, ångest och miljontals tankar över om allt står rätt till med det där benet. Jag har varit hos veterinär så många gånger utan att ha hittat någonting som bekräftar min oro tills en dag... efter mycket om och men beslutades det att göra en CT röntgen på Veras bakben, jag körde henne till Strömsholm där hon fastande stod hela natten för att sövas dagen därpå och genomgå röntgen. Tyvärr var veterinären sjuk och jag fick hämta hem henne för att sedan köra tillbaka henne en vecka senare när veterinären var frisk igen. Svaret skulle ta en vecka att få, veckorna tickade på utan att jag fick ta del av det trots upprepade försök att få kontakt med veterinärer. Google blev min högra arm och jag googlade fram vad jag trodde röntgenutlåtandet visade efter att fått det skickat till mig. Det var som att tyda grekiska för en som är dålig på språk. Jag hade en farhåga om att Vera skulle bli helt vilande i 6 månader vilket kändes tungt när jag började söka hjälp för benet 5 månader tidigare. Till sist fick jag kontakt med min veterinär Håkan som precis som jag försökt jaga veterinärer för svar utifrån röntgenutlåtandet. När orden "Hon blir aldrig bra, det finns ingenting vi kan göra" nådde mig blev hela min värld svart. Jag var tvungen att be om att få återkomma för dessa ord blev för svåra att greppa eller ta in. Mina tårar skulle vid det här laget ha kunnat fylla ett helt badkar. Min magkänsla var inte rätt nu heller. Jag hörde Håkan rabbla upp fel efter fel i det där bakbenet och jag undrade om det inte vore lättare att säga om det fanns någonting som var helt för den listan hade blivit betydligt kortare. Det är emot alla mina principer att få en diagnos men att inte på något sätt försöka läka den, i alla fall i Veras fall. Hon springer lyckligt oventandes om problemen runt i sin hage och ser ut att vara helt oberörd av benet som innehåller de flesta fel ett knä kan ha. Tre veterinärer med olika kompetens var eniga om att detta inte var värt att operera, rehabilitera eller behandla. Jag nöjde mig inte utan tillsammans med Håkan sökte vi upp en second opinion egentligen utan att det fanns något hopp men för att jag ska få känna att jag har gjort allt jag kan för henne. Jag är så glad över att jag inte gav upp för second opinion kom från en veterinär i Helsingborg som har jobbat mycket längre med svar från CT röntgen än vad veterinärer i Stockholmstrakten har gjort. Han gav Vera över 50% chans att återgå till full tävlingsverksamhet om hon genomgår en operation med en speciell behandling. De dryga 50% tänker jag inte kasta bort, inom kort kommer Vera att opereras. Jag vet att man kan få ett helt annat utgångsläge efter operationen både åt det positiva och det negativa hållet. Det är där allt avgörs som har med hela Veras framtid att göra, det blir som att få svaren svart på vitt hur det står till i det där förbaskade knäet. Det gör ont att säga men varför skulle just Vera råka ut för detta? Vera som är min match made in heaven, som är anledningen till många av mina lyckligaste stunder i livet. Hon som är min allra närmsta livskamrat. Relationen till Vera är extramt tajt, vi har rest land och rike ihop och känslan hon ger mig är obeskrivlig, den är bäst i hela världen. Jag vet att när Vera ska ta sig över ett hinder kommer jag somna lycklig för det är ren magi att få flyga med henne. Jag vet att många tror att det är resultaten hon levererar som gör henne magisk men jag ser resultatet på tävling som ett kvitto på vår vardag, på ett fungerande samspel där både hon och jag är i balans. Jag sätter mig på henne och känner att det är hemma för mig. Ingen annanstans känns allt så självklart eller lustfyllt. 

 

En tuff tid där jag känt mig så långt under isen har fått en vändpunkt, lördagen den 23/5 kl 23.20 kom hon ut, mitt och Isas efterlängtade lilla föl. På egen hand med världens bästa Shaun i telefonen förlöste jag henne. Isa var fantastisk och är en fantastisk mamma till henne. Precis som önskat och i mina drömmar blev det ett litet stoföl med långa ben. Första natten stöttade vi henne för att komma upp och äta och till en början blev det mat i nappflaska. Att vara i bebisbubbla med sitt föl är magiskt. För många är det nog inte så stort som det känns för mig, jag lägger hela min själ i det här och för mig är detta verkligen wow på alla sätt och vis. Även om jag är lite av en hönsmamma och har ringt veterinärer flera gånger för att jag har oroat mig över att hon sovit mycket och inte ätit så ofta som de flesta föl gör så är det en så härlig känsla. Hon är här, hon som jag har planerat för och väntat på i 2 år nu. Det är svårt att förstå att någon så liten kan komma och förändra så enormt mycket på så kort tid. Hon har räddat mig och hela min tillvaro. Hennes namn blir Veni Vidi Amavi I men till vardags kallas hon för Ellie. Namnet betyder jag kom, jag såg, jag älskade och I heter hon för att hedra sin mamma Isa. Om hon bara visste hur mycket hon redan betyder för mig. Jag är hennes största fan och hon är min idol. Att få föl innebär risker och nervositeten har varit stor inför ankomstdatum men ändå är det som att det är meningen med livet för mig. Till Ellie flyr jag så fort känslorna över mitt liv blir för svåra att hantera och jag finner frid, kärlek och glädje. Jag kan sitta hos henne i timmar och titta på hur hon upptäcker världen. Jag är så tacksam över Isa som har gett mig det mest perfekta fölet och för att hon tar hand om henne på allra bästa sätt.