Tiden har kommit ikapp mig
När man för en gångs skull tar det lugnt och slappnar av hinner tiden komma ikapp mig och sätter sig som ett strypkoppel runt min hals. Stundtals dras den åt och tårarna rinner och det känns jobbigt att andas. Tankar snurrar fram och tillbaka inuti mitt huvud.
Just nu är det framtiden som skrämmer mig, den skrämmer faktiskt livet ur mig. Jag vill blunda för den och leva i nuet och njuta av det liv jag idag har. Varför ska man behöva oroa sig och ta bort glädjen från det man gör nu? Tankar och prat om framtiden är en enda glädjedödare för mig. Jag älskar det jag gör och vill inte göra ngt annat. Inte där jag befinner mig nu i livet. När saker känns tufft vilket jag tror det gör vart man än befinner sig känner jag mig ensam. Att känna sig ensam är heller inget som är speciellt kul. Känner mig missförstådd gör jag också.
I stunder som dessa tackar jag Gud för mina fyrbenta vänner. Idag spenderade jag många timmar hos mina två älskade tjejer och bara jag är i deras närhet fylls min kropp och själ av glädje och energi. Någon gång önskar jag att någon kan förstå mig, ngn på två ben, ngn som i situationer som dessa har tid att lyssna till mina rädslor och snyftande andetag.
Jag tror jag måste jobba lite mer så jag får ordning på alla dumma tankar. Så fort jag är i stallet är allt så självklart. Jag svävar omkring och känner mig hög på livet. Jag vet vad jag ska göra och vilka mål jag siktar mot. Allt är så enkelt och så fantastiskt underbart när jag spenderar min tid där. Tack älskade hästar för att ni ställer upp för mig i vått och torrt, ord kan inte beskriva min lycka över er!